obel

Idag har jag en liten märklig kompott av rekommendationer, eller vad sägs om humoristisk framtid blandad med spindelätande övernaturligheter och vackra magiska sagor. Såhär är det, i helgen började jag läsa en fin liten webbcomic som blev rekommenderad till mig.

Det är faktiskt så att jag inte alls tycker om internet serier, jag läser ytterst sällan serier på datorn, det största problemet jag har med serier på internet är nog att de fortsätter i all evighet och är otroligt svåra att komma in i efter 14.537 stycken seriestrippar. Jag vill inte häller läsa 14.537 serie strippar på min dator för att komma i kapp. Inte alls faktiskt. Tacka vet jag papper.

 

Men han sålde den till mig med löften om övernaturlighet, bra story och vackert tecknad. Mycket bröst. Plus att den faktiskt har ett slut och jag gillar avslut. Jag började läsa och blev direkt förälskad. Serien flörtar med så många sidor av mig att jag ser fram emot nästa stund som jag får sitta med den. Här är den:

 

 

Men eftersom jag glöme bort namnet så fort jag gick ifrån datorn  så lördagen spenderade jag med att googla listor på bra serier för att hitta den igen. Jag hittade inte den, fick fråga min vän igen, men jag hittade två andra fina serier:

 

 

Det här var det andra fyndet som jag fann! Inte serie, mer som en saga som är så djävulskt snygg att jag dör. Jag ser fram emot min lediga dag så jag har tid att sitta och tugga mig igenom denna lilla juvel.

Åh, vad jag önskar att jag hade denna kostym till årets fester på halloween, eller jag önskar att jag kunde bära upp den ens, eller att jag kunde se lika glad ut som denna fesliga och vackra människa verkar göra:

 

Jag har aldrig tyckt om Strindberg, ord jag tänker på när jag tänker på Strindberg är; uppblåst kvinnohatare. Att läsa hans böcker är som att bråka med ett gammalt ex, jag hittar fel i varenda mening så jag kan styrka mitt eget förakt.

Det är antagligen jag som är lite trångsynt, kanske borde jag ge det en chans någon gång, eller så kanske jag kan titta på den här gamla klassiker där Strindberg faktiskt får mitt hjärta att smälta: Strindberg and helium

 

Jag har gått ner mig i många träsk, mudträsket och wowträsket för att bara nämna två av dem. Nu har jag funnit ett till, eller kanske inte funnit snarare halkat ner, igen. Det är de här jädra textbaserade webbläsarspelen som har tagit klorna i mig och börjat att långsamt dra mig ner.
Det började så oskyldigt med en anekdot om ett webbspel jag för länge sedan spelade. Warriors2. Inte något märkvärdigt men då jag några dagar senare satt framför datorn och upplevde lite tristess så tänkte jag att jag skulle se om det fortfarande fanns kvar där ute på webben. Oh ja, det fanns det. Alla mysiga minnen kom tillbaka, man kan inte spela mer en en gång per dag, i mysiga 15 minuters pass, dock måste man betala då test månaden har tagit slut. Detta är jag inte lika pigg på. Även om skaparen verkar störtskön och jag känner verkligen att jag vill ge mina penningar till mysiga, kreativa initiativ.

 

Sen kommer min vän, den onda lilla rödhättan och säger, jag spelade ett sådant spel för några år sedan... rätt vad det är sitter han där och läser högläsning och vips så har jag skaffat mig en karaktär. Det gick för snabbt.
Storyn är jätte fin, men blir utkastad på en ö, målet är att stoppa (döda?) osannolikhetsmaskinen. Medans man är övervakad av små kamoror som sprutar ut pengar om man har varit duktig. Jag skulle säga att atoryn är som Hunger Games blandat med Liftarens gide till galaxen. Men man kan spela var fjärde timme istället för en gång per dag, och det är riktigt bra text samt att striderna med öns monster har en strategi del som tar ganska lång tid. Plus att det är gratis. Visst man kan köpa till saker men det är som oftast med dessa spelen så att det mer betalar serverkostnaden och går till skaparens ficka. Iallfall de riktigt bra spelen.