obel

Det har alltid varit en fascination för mig det här men rymden, vad som inte har varit det har varit de här mossiga gamla männen som skriver litteratur. Ibland slår det dock gnistor. Det finns ett verk jag bara inte kunnat ignorera i mitt intresse för rymden, siencefiction och litteratur och det är Aniara.

Aniara är en diktsvit bestående av 103 sånger skriven av Harry Martinson och handlingen följder såsom att jorden är död, kärnvapenkrig och miljöförstöring har ätitupp planeten och för att fly från den förkolnade bit som återstår. För att fly så skickas gigantiska skepp ut, utformade som någons slags noas ark, för att bosätta sig på de närliggande planeterna. Ett av dem, där denna historia utspelar sig, slås ut kurs och driver ut. I världs rymden utan hopp om att bli räddade. Bara utsikten att driva längre oh längre ut och leva där tills resurserna på skeppet tar slut.

Upplyftande eller hur!

För några år sedan var jag på Stockholms Stadsteater och tittade på deras 50-jubileum 2010 så presenterade dem en musikal version av verket med väldigt tystlåten vemodig musik av Kleerup. Ni skulle varit där, det var mäktigt, men bäddar in en liten smula från en bit av repetitionerna

 

Så min vän var hos mig i helgen, jag råkade ha färg, små små dukar, han råkade ha en bok(altså det är ju aniara om ni inte listat ut det), gnistor slog och inspirationen flödade och det här hände!

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.
Och allt som ligger fjärran blir vårt hem,
ja, bortom alla gränser finns vårt stöd
åt Doris dal förtror jag all min nöd
och att i ständig längtan vistas där
blir hälsan själv, blir levnadskonsten här.

 

Vi ägnar sällan någon tanke åt
vårt stora stolta underverk till båt,
och bara vid begravningstalen slår
det oss med ens att denna värld är vår,
och många svarta tankar flaxa då
omkring i valven i det slutna rum
som fyllt av ekon från sitt eget liv
drar framåt i en rymd ofattligt stum.
Då skyndar vi till miman för att få
dess tröst att se men inte till att nå.
Då myllra tusenden i ändlös flock
i alla gångar in mot mimahallen.
Då minns vi kanske plötsligt i en blink
att skeppets längd är sexton tusen fot,
dess bredd tre tusen och att människomängden
som myllrar i dess valv är åtta tusen själar,
att allt blev byggt för stor emigration,
att detta skepp är bara ett av tusen
som alla lika stora, lika byggda
gå trygga i trafik till Mars och Venus,
att bara vi har slungats ur vår kurs
tills vi en dag av förste astroloben
fick veta att vi inte längre låg
i det interna fältet, men att allt
som kunde göras skulle göras för
att livet i externa fältet blev
en pionjärfärd och en trevare,
den längsta hittills ut mot nästa fält.

 

När sedan det gick upp för Ledningen
att ingen återvändo mera fanns
och att externa fältets lagar var
av annat slag än de som klart bestämmer
interna rymdens trygga färdrutin
kom först paniken, sedan apatien
som mellan stormar av förtvivlan lade
sin kalla stiltjevärld av känslodöd,
tills miman som en tröstare i nöden
och fylld av prover ifrån andra världars liv
till allas tröst slog upp visionens skrin.