Hund

Att jag snöat in på Creepypasta är nog inget som förvånat någon som känner mig. En Creepypasta är i sin enklaste form små korta skräckhistorier (oftast försäckligt skrivna!) som klipps ut och klistras in på olika forum på nätet, det finns även olika uppsamlingsplatser där man kan spendera timtal och bläddra igenom tusen och åter tusen, några bra några sämre CreepyPastas. Tor jag även sammanställt en lista på mina favoriter här på min blogg för några år sedan nu när jag tänker efter.. Vill man fördjupa sig finns den en väldigt fin svensk bok skriven av Jack Werner kallad Creppypasta - Spökhistorier på internet och han har även en podcast kallad Creepypodden på svenska som man kan kasta sig in! Men det är inte det jag ska ta upp i detta inlägg.
 
Att jag älskar den postapokalyptiska genren, efter katastrofen skildringarna är verkligen inte någon överraskning om man pratat med min i några minuter bara, kan inte ens svara på enkla frågor som
 
H: "tänker du ta körkort"
J: "neej men det hade ju varit bra att köra bil"
H: "varför?"
J: "...becuze zombizzz"

uppenbarligen inte ett socialt korrekt svar för hennes blick efteråt visade det sen sa hon att jag inte var helt normal, men jag tänker, borde inte mitt gröna hår redan skvallrat henne om att jag kanske inte var som alla andra?
Jag slukar allt, från Vägen till The Day After Tomorrow, som jag bara vill påpeka att jag inte tyckte var allt för tråkig. Men det är inte häller det här jag ska ta upp i detta inlägg.

Jag tänkte ta upp ett speciellt giftermål mellan dessa två fenomen, som växte till sig och blev till någonting alldeles extra skitkonstingt. In träder Dogscape.
Världen kan gå under på många olika sätt, vi förstör den med kärnvapenkrig, vi kan förstöra den med miljöförstöringar eller så sprids en smitta som utrotar mänskligheten.
Men att människans mesta vän skulle bli jorden var nog ingen berädd på. Ja ni hörde rätt flickor och pojkar i denna värld har vår fyrbenta vän blivit jorden. Träden. Hund. Bergen. Hund. Vattnet. Hund. Frukt. Ofödda hundfrukter från de pälsbeklädda som nafsar och river efter dig när du försöker klättra upp för dem. Jorden är, mer eller mindre ersatt av, hund.
Ingen vet var denna värld kom från men man försöker överkleva bäst man kan i den, använda det den nya gjorden har givit en, man gör redskap av hundbenen, kläder av hund huden på marken, äter av hundfruterna på träden.
 
Kostnär Skittycat Från deviantart
 
 
The Wongry.com har skrivit en lite längre introdution till The Dogscape om detta invägg har fått dig intresserad till att gräva vidare.
Och här är den helt absurda creepypastan

Damm

Jag tänkte damma av två stycken härliga fashanimationer från en svunnen tid, medans jag sitter en gråmulen dag i Malmö, en kopp te framför mig och väntar på att min vän ska vakna. Finns tusentals där ute eftersom det är ett väldigt lätt format att jobba i och i princip varenda student som varit intresserad av datorer och konst på något sätt gjort en liten animation. Jag kommer lägga upp två stycken serier som inspirerat mig.


En liten introduktion till vad som du kommer att bevittna. Jag kommer skicka dig till en sida kallad Newgrounds. En sida där man lägger upp sina skapelser och har funnits med sedan. Ja. Jag har inte tid att göra efterforskningar nu men, när internet var en bäbis och jag hade modem. Då hängde jag där här är wikisidan om den. Finns mängder av fashspel, animationer men jag kan kan inte säga att jag varit inne på en herrans år så jag vet inte riktigt hur den ter sig idag.

 

 

För att du ska bli varm i kläderna så tänkte jag börja med en klassiker. Salad fingers. Bizarr så fantasi eggande uppenbarligen att det finns ändlöst med teorier om vad skaparen kan ha menat med sin skapelse. Vilken jag insåg i natt då jag lång och googlade klockan tre på natten som vanligt av insomnia på intervjuer.

 

Nästa är historierna från Brackenwood. Om Bitey och hans äventyr där, På något sätt har de fastnat och genom alla åren hängt kvar i mitt medvetande. Kika in dem. väldigt vackra, i all sin flsh enkelhet.


Öppna dörrar

Så för flera år sedan läste jag en bok som hette Jonahan Strange and Mr. Norell, en mycket sällsam bok om än mycket tjock. Dock så slutade jag läsa den, nej det var inte tjockleken på boken som avskräckte mig utan det var alla de däringana fördömda fotnötterna, jag svär, en fotnot var på minst tre sidor! Tre sidor! har man hört på maken! Nä kan man inte skriva en hedelig bok på ett normalt sätt så får det lov å va tänkte jag och la ifrån mig den. Med det har grämt mig sedan dess. Vad hände med de där två trollkarlarna i england egentligen? Hur gick det för dem i Napoleon kriget.
 
 

Så jag ligger hemma och lyssnar på en podcast och där rekommenderar dem en serie som jag inte hört ett knyst om! Det har visst i England kommit ut en serie på 7 delar producerad av inga mindre av bbc med vackraste kostymerna och de dammigaste trollkarlarna med de dammigaste biblioteken.
Den utspelar sig i början av 1800 talets England då all magi har dött ut och existerar inte längre, men har gjort i svunna tider. De "magiker" som fortande finns har vigt sina liv till läran om magi istället för att lära sig själva magins konst. Fram träder en man som säger sig vara magiker och inte nog med det, han vill göra den stor igen, han vill ge den ett anseende. Samtidigt i en annan del av England så får en yngling reda på i sitt sökande efter ett yrke att det är hans öde att bli magiker och dessa två mäns vägar korsas i början närmar de varandra med fascination och nyfikenhet men inser snart att de har två helt skilda syn på vad magi är och hur den bör brukas.
 
 
 
Jag fick tag i serien, kokade upp en kanna earl gray jag köpte i London i våras och låste dörren, stängde av min mobiltelefon och la mina snacks på armlängds avstånd sen bänkade jag mig för en helkväll och ja jag hade byggt upp förväntningarna till max som ni kanske hör, men jag blev inte besviken. Den var lika underbar som jag trodde att den skulle vara. Den hade magi, gamla bibliotek, alver, krig, glädje och sorg. Gör er inte en otjänst och missa denna lilla sten av mystik i ert liv.
 

Besynnerliga

 
Så det första jag gjorde var att lyssna på ljudböcker, och nålbinda, höjdpunkterna var Färjan av Mats Strandberg och Kyrkokgårdsboken av Neil Gaiman men den som jag verkligen fastande för var Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs.
Det var visst tänkt att boken skulle bli en sorts fotobok från början men författaren började spinna historier kring de gamla bilderna som han samlat på sig och snart vävdes det ihop till en historia..
 
Jacob är en tonåring som slutat tro på sin farfars fantastiska historier om sin flykt från ett krigsdrabbat polen till ett barnhem i Wales, när Jacob börja tro att det finns ett gryn i sin farfars historier åker även han dit med sin pappa som ser det som ett ypperligt tillfälle att fila på en fotobok om fåglar. Där försöker Jacob hitta det gamla barnhemmet för att nysta ut lite mysterier kring sin farfars liv. Barnhemmet är övergivet och det är där historien verkligen börjar :)

Åh och precis när jag hade läst klart den satt jag på min underbara nya balkong och rökte medan jag pratade med en vän..

Vännen: Ja! Jag funderar oxå på att läsa den! Var den bra?
Jag: Jaha vad kul! Jo den var mysig..
Vännen: har du sätt den nya trailen?
Jag: Vad för boken?
Vännen: Nej för filmen såklart! De ska göra en film! Med Tim Burton som regissör!
Jag: ?!? Wow. Det är awsome.

Sen hade vi en lång diskussion om Tim Burtons senaste filmer och hur de bara blir sämre och sämre och hur trötta vi är på att se Johnny Depp i ledande manliga huvudroll i precis samma roll precis hela tiden. Nej snälla Tim, vidga dina vyer. Snälla. Men det verkar det som att han gör i den här filmen, och efter att ha sätt trailern så ser jag fram emot årets film! (förutom några saker som jag verkligen störde mig på i trailern. Men. Ja. Sånt får man väl ta.
 
Eva Green som Miss Peregrines

En tisdag

När jag mår dåligt ägnar jag mig på excessiva självdestruktivia tendenser
så därför har jag skaffat alla twilight saga filmerna. 
 
 
Det har varit en hård helg.
En till helg som det här så kommer jag läsa böckerna

Faller

 
Jag har ju en svaghet, tecknade serier/filmer och nu har jag gottat ner mig i en till.
Gravity Falls! Upplägget är detta, två syskon, tvillingar vid namn Dipper och Mabel får över sommaren bo hos sin farbror Stan. Stan har en turistfälla kallat The Mystery Shack, ett museum för det oförklarliga, eller nått sånt. Jag har faktiskt knappt någon aning om vad hans affärsidé kan möjligtvis vara. Anyways. Under de första dagarna hittar Dipper en bok som beskriver oförklarliga väsen, monster och annat ovätt. Han börjar med hjälp av denna bok bekämpa alla märkligheter som försigår i staden.
Serien känns kanske vuxna för att vara en serie som går, hör och häpna, på Disny Channel (ven hade trott att de någonsin skulle kunna frambringa något gott?) det är lite fantasy lite scifi och en stor dos av mysterium. Samt att den är rolig, jag har faktiskt kommit p mig själv med att sitta och skratta.
 
Och nej Henrik, jag är inte lik Mabel. Bara nej.
 
 
 
 
 
 

Dockor

 
 
En liten skatt bland filmer är Strings som är en dansk film från 2004.
Den utspelar sig i ett kungarike där alla är marionetter och en prins förklär sig själv till en vanlig människa och inte ett kungabarn för att söka rätt på sin fars mördare.
Filmens plot är ganska oinspirerande och ibland lite förvirrande, dock så är miljöerna magiska och skrämmande. Men det som verkligen gör detta till en intressant film är marionetternas mytologi. Så den är en liten pärla  till film som bara ett fåtal har sätt.
 
 

Raseriets väg

 
Den här helgen har jag och bästa vännen peppat för den nya filmen i Mad Max universumet: Fury Road. Vår pepp gick ut på att titta på de tre gamla filmerna Mad Max från 1979, Mad Max 2 The Road Warrior som kom ut 1981 och Mad Max Beyond Thunderdome som kom ut 1985 och nu den senaste filmen som kom ut nu 2015.
Före detta hade jag bara sätt film nummer tre, som gästas ingen mindre än av stjärnan Tina Turner btw, det är även den som anses vara mest B-film av de tre, vilket i min bok oftast är den som är bäst. Så även i det här fallet! Men jag har ju inte sätt den senaste filmen än så vem vet..
Filmerna utspelar sig i Australiens ödemarker där laglösheten har spridit ut sig,  man skulle kunna säga att de skildrar en pågående samhällskollaps.
Första filmen är Max en polis som slåss mot ett motercykelgäng, andra filmen som utspelar sig längre fram i tiden är det tydligt att det är djungelns lag som råder, det verkar som att det helt saknas en ordningsmakt och man roffar åt sig det man kan och behöver. Max blir en slags antihjälte som glider in och hjälper andra, men bara för att hjälpa sig själv. Tredje filmen är i princip samma sak, men med mindre biljakter och mindre motercykelgäng.

Arvet efter Mad Max går att se i dagens populär kultur, det finns massvis med filmer, tvspel och konst som har inspirerats av Gorge Millers postapokalyptiska vision, såsom Borderlands, Saw-filmerna, Tank girl, Fallout där Max ikoniska enarmade läderjacka även återfinns som rustning i alla hittills släppta spel i serien. Wikiperdia har en artikel som på att bra sätt sammanfattar betydelsen av dessa filmer. För skulle jag lista alla referenser skulle det här inlägget bli onaturligt långt.

Så filmen jag ska gå och se ikväll spelas alltså in 30 år senare efter fimerna från 80-talet, Mel Gibson har gått och blivit en frireligös anisemit, vilket antagligen är en del av orsaken till varför han inte får vara med utan har blivir resatt av Tom Hardy. Men jag vill inte säga för mycket, inte när det finns en underart formulerad artikel som heter Do You Realize Mad Max Fury Road Is A Miracle som man måste läsa om man inte förstått att Mad Max är det bästa som hänt detta året, eller kanske detta åtiondet.
 
 
En annan lite rolig parentes om den här filmen är mängden arga män som är helt utom sig för att årets stora actionfilm har en kvinna i huvudrollen, ja på riktigt, det är de arga för. Inte bara arga utan rasande. Det här är kanske det roligaste inlägget i debatten som någonsin kommer skrivas. Japp feministpropaganda för hela slanten.

Väsen

 
 
Ångestveckan börjar ta slut. Med trasig hand och snurrigt huvud sitter jag  den här veckan och ägnar mig åt massiv eskapism i form av Grimm, serien som enligt Wikipedia sidan tillhör kategorin övernaturlig deckare (på engelska "Occult detective fiction"), som ja är en vedertagen genrer.
Jag är inne på andra säsongen och den börjar göra mig lite besviken, den lider lite av det Buffy led av, men misslyckas där Buffy lyckades.
Första säsongen var fristående avsnitt, men i andra säsongen försöker de fördjupa karatärena men faller platt. Vi har minnesförlust, galenskap, intrigmakerskor, drama drama och lite mer drama det känns som en soppa Sunset Beach hade kunnat kokat ihop. Det ända som saknas är att skurkarna pratar högt för sig själva. Synd att i försöker att lyfta serien och fördjupa karaktärerna lyckas lämlästa serien med otaliga cliffhangers. Jag avskyr cliffhangers och andra säsongen fullkomligt kryllar av dem.
Men jag tänker se tredje säsongen innan jag avskriver den helt. Men jag saknar de fristående avsnitten och känner inte att en serie som den här behöver besmittas med till exempel svartsjukedrama och andra kärlekskrusiduller.
Åh just ja, serien handlar om polisen Nick som genom sitt släktskap med Bröderna Grimm besitter förmågan att de något som inte alla kan se, nämligen olika väsen som går bland oss maskerade som vanliga människor. Grimms är monster som monster berättar för sina barn om för att skämma upp dem. Men Nick är en snäll polis och bryr sig bara om rättvisan.
Om min ångest fortsätter kommer jag nog att titta klart på den, sen även kolla upp Once Upon a Time som jag har hört även ska ha ett sagotema, vars tema dock låter väldigt mycket som temat i serietidningen Fabels.
Jag hoppas min hand kommer må bättre igen snart, har precis införskaffat garn för att nålbinda en ny tröja, åt mig själv den här gången.

Kungen i gult

Av ZlayerOne
 
Song of my soul, my voice is dead,
Die thou, unsung, as tears unshed
Shall dry and die in
Lost Carcosa.

 

Idag ska jag skriva om ett ämne som jag har funderat på att skriva om i några månader; Kungen i Gult och sambandet med tv-serien True Detective. Det var i vintras jag läste boken och fick låna min mammas HBO Nordic-konto. Jag tyckte det hörde samman då True Detective har gjort boken glödhet igen!


Så vad är det här för bok som alla pratar om och refererar till hela tiden? Kungen i gult är faktiskt en novellsamling skriven 1895 av Robert W. Chambers och hette på originalspråk The King in Yellow. Boken kretsar kring en pjäs, denna pjäs har två akter och den första akten gör inte en fluga förnär men i akt två blir det andra bullar och man börjar ana ugglor i mossen när folk som läst den blir galna.

 

Av capprotti

Som läsare får vi aldrig veta vad pjäsen handlar om egentligen, inte heller vad det mystiska "gula tecknet" är för något och inte häller hur det ser ut. Som katten kring het gröt tassar man runt runt och får bara brottstycken nämnda för sig. Men detta förstärker bara berättelserna, om man verkligen fått veta vad pjäsen egentligen handlat om så hade man nog behövt förbereda sig på en besvikelse, mystiken och skräcken ligger ju i att inte få veta.

 

Boken har senare varit inflytelsefull i den mer kände H.P. Lovecrafts verk,där element ur novellserien har dykt upp lite då och då. Men har nog blivit desto mer använt i det Chtulhu mythos som senare skapats av fans, man kan se exempel på det i rollspelet Call of Chthulu och brädspelet Arkham Horror där ett tillägg faktiskt heter The King in Yellow.

 

 Från serien True Detective
 

Hitintills har boken bara intresserat de riktigt nördiga fansen av Lovecrafts verk men med den nya serien True Detective så har boken fått ett uppsving och i somras kom även en översättning på svenska, men man kan även läsa den gratis på internet. True Detective refererar flera gånger till Kungen i gult och hintar friskt till den galenskap som vi ser i bland annat Lovegrafts verk. Bland annat nämns Staden Carcosa, det gula tecknet och de svarta stjärnorna. Vilket är solklara reverenser till Kungen i Gult.

 

För att komma i stämning till att skriva det här inlägget har jag förresten lyssnat musiken från serien, perfekt för en sömning söndag i det gula tecknets tid. Mamma den här sista meningen är till dig :)


Drakhjärta

 
Denna lördagen spenderar jag med att se de tre filmerna Dragonheart, där första filmen är lite av en kärlekshistoria för mig, drakens röst spelades av Sean Connery for heaven's sake! Trots att den spelades in på 90-talet är draken riktigt välgjord och väldigt charmig. Jag kommer ihåg den med värme sen jag var liten, filmen har inte gjort mig besviken på gamla dar heller (jag kanske är lite färgad av nostalgi).
Den andra filmen kom några år senare, ingen biofilm den här gången utan den hamnade direkt på videohyllan,  Ett pinsamt försök till en uppföljare, nästan lika pinsamt som det fasansfulla försöket till Zelda tv-serien på 80-talet. De verkade ha uppfattningen att Dragonheart riktade in sig å en mycket mindre mogen publik än vad första filmen gjorde.
Man hade ju kunnat tro att sagan slutade där men överraskande nog så kommer det en uppföljare till filmerna 15 år senare, det finns även tal om att det är en fyra påväg. Den tredje filmen saknar mycket av de två andra filmernas humor, man märker det även på draken som är lite vassare lite taggigare och mer dinosaurie lik än de två förra filmerna. Men den här filmen är snygg och välproducerad tyvärr saknar lite av hjärtat som den första filmen lyckades fylla.

Funderar

Världen
 
Jag sitter här och funderar på om jag ska ta mig an Skivvärlden av Terry Prachett igen, bokserien med de fega trollkarlarna, de bitska häxorna och förvirrade stadsvakterna av Ankh-Morpork.. men frågan är viken ordning  man ska läsa dem i, till skillnad ifrån några år sedan finns det på internet mycket hjälp att finna nuförtiden. Tillexempel den här tabellen över vilken ordning man bör läsa dem sorterat efter tema (vilken lättnad!) eller ska jag helt enkelt ge mig på den här kronologiska ordningen som jag lånat frå wikepedia sidan:
 

1. The Colour of Magic 1983 Rincewind
2. The Light Fantastic 1986 Rincewind
3. Equal Rites 1987 The Witches
4. Mort 1987 Death
5. Sourcery 1988 Rincewind, The Wizards
6. Wyrd Sisters 1988 The Witches
7. Pyramids 1989 Discworld Cultures
8. Guards! Guards! 1989 The City Watch
9. Eric 1990 Rincewind
10. Moving Pictures 1990 Miscellaneous (Holy Wood), The Wizards
11. Reaper Man 1991 Death, The Wizards
12. Witches Abroad 1991 The Witches
13. Small Gods 1992 Discworld Cultures (Omnia), The History Monks
14. Lords and Ladies 1992 The Witches, The Wizards
15. Men at Arms 1993 The City Watch
16. Soul Music 1994 Death, Susan Sto Helit, The Wizards
17. Interesting Times 1994 Rincewind, The Wizards
18. Maskerade 1995 The Witches
19. Feet of Clay 1996 The City Watch
20. Hogfather 1996 Death, Susan Sto Helit, The Wizards
21. Jingo 1997 The City Watch
22. The Last Continent 1998 Rincewind, The Wizards
23. Carpe Jugulum 1998 The Witches
24. The Fifth Elephant 1999 The City Watch
25. The Truth 2000 Ankh-Morpork, The City Watch, The Ankh-Morpork Times
26. Thief of Time 2001 Death, Susan Sto Helit, The History Monks
27. The Last Hero 2001 Rincewind, The Wizards, The City Watch
28. The Amazing Maurice and his Educated Rodents 2001 Miscellaneous
29. Night Watch 2002 The City Watch, The History Monks
30. The Wee Free Men 2003 Tiffany Aching
31. Monstrous Regiment 2003 The City Watch, The Ankh-Morpork
32. A Hat Full of Sky 2004 Tiffany Aching, The Witches
33. Going Postal 2004 Moist von Lipwig, Ankh-Morpork
34. Thud! 2005 The City Watch
35. Wintersmith 2006 Tiffany Aching, The Witches
36. Making Money 2007 Moist von Lipwig, Ankh-Morpork
37. Unseen Academicals 2009 The Wizards, Rincewind, Miscellaneous
38. I Shall Wear Midnight 2010 Tiffany Aching, The Witches
39. Snuff 2011 The City Watch (Sam Vimes)
40. Raising Steam 2013 Moist von Lipwig, Ankh-Morpork, The City Watch

 

Älskar häxorna <3
 

Jag kommer ihåg för några år sedan, då vad sådant här nästans svårt, man fick sitta och göra sina tabeller helt själv så gott man kunde. Jag kommer även ihåg att jag tröttnade på att försöka komma på i vilken ordning som jag skulle läsa dem och tröttnade därmed på att läsa dem. Denna process har jag gott igenom om och om igen så nu har jag ju förstos läst en del, men inte alla som till exempel den  här personen gjorde. Peuw vilket jobb! Planen var uppenbarligen att se vilken bok man bör börja med, valet är enkelt för mig; jag skulle säga att romanerna om Döden är bäst att börja med. Döden är bäst. 

 

Måste även nämna de förvånande fina filmerna som Storbritannien har börjar göra (jag säger börjar för att jag så desperat gärna vill att de ska fortsätta), senast jag kollade låg de ven uppe på Netflix här i Sverige med, i a falll de två första. 

Terry Pratchett's The Colour of Magic, Terry Pratchett's HogfatherTerry Pratchett's Going Postal är namnet på de som hitintills kommit ut. Som man bör se, för de är helt underbara.

 

Numera är Hogfather din nya julfilm, kanske inte men den är iallafall min

 

Det finns förstoss massvis med rykten om andra produktioner till exempel skulle det komma en fjärde film från samma skapare av de omnämnda filmerna, den skulle hetat Terry Pratchett's Unseen Academicals men det är väldans osäkert om den kommer få se dagens ljus. Det andra projektet är tv-serien The Watch som enligt rykten ska börja spelas in 2015, den här är jag däremot mer säker på att den blir gjord. Håller den samma höga kvalitet om filmerna som de senaste åren har kommit ut så lär det bli en fröjd att se! 


Klurig farbror

Nu är det kanske en gammal nyhet att Stiftelsen av Isaac Asimov ska kanske bli serie ala Game of Trones eller True Blood, HBO har nämligen köpt rättigheterna till böckerna och min vän är rädd, han är rädd att de ska göra snusk av Stiftelsen jag hoppas jag citerar honom rätt nu när jag skriver "Om de kan göra monster sexiga så kan de göra robot sex" något sådant var iallafall hans oro. 
Då började jag tänka på böckerna och hur min sinnebild av Isaac Asimov såg ut, i min hjärna ser han ut om en av de tråkigaste farbröderna man kan tänka sig, i min mening var det väldigt torrt språk i böckerna när jag läste dem för en herrans år sedan, så jag googlade lite bilder på denna farbrodern:
 
 

Inte alls som jag föreställde mig, en klurig farbror småleendes in i en kamra med fantastiska polisonger! Jag skyller det torra språket på översättarna av hans böcker, kanske ska ta mig an dem på originalspråk, kanske ändå är dags att läsa om dem nu när det nalkas en serie och allt. Eller någon annan av hans 500 böcker, för ja han har skrivit 500 böcker i all fall om man får tro Wikipedia sidan om honom. Inte bara klurig utan oxå produktiv genom sitt liv.
Det kanske känns lite övermäktigt att läsa honom om man inte har gjort det förut nu när man vet hur mycket han har skrivit men om man ska börja någonstans så läs hans robotnoveller. Jag, Robot är förutom Stiftelsen det mest kända han skrivit och kan läsas i en bok om nio noveller. Det gjordes även en känd film med samma namn, men som egentligen inte har så mycket att göra med novellerna. Filmen med Will Smith i huvudrollen gav dock Isaak Asimov ett uppsving 2004.

Jag känner att jag måste komplettera denna ganska röriga hyllning text till en av mina barndoms idoler med de omåttligt kända robotlagarna som genomsyrar mycket av han verk.

 

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

 

Men jag tror att min väns farhågor är onödiga, jag kan verkligen fortfarande inte se hur HBO skulle kunna göra Stiftelsen sexig. Nej. Bara nej.


Sköld

 
Idag började jag kolla på de mycket omtalade Agents of SHIELD, förväntningarna vad blandade, dels har jag hört att den ska vara värd att se och dels har jag hört att den ska bli bra efter 11 episoden (!?) men jag måste ju ge den en chans i alla fall, jag menar det är ju Joss Weadon som står bakom rattarna.

Jag har än så länge inte nått fram till avsnitt elva men de som gav den ett lågt betyg i början, vad pratar de om? Den är välspelad, spännande och sammanhållen! Jag skulle säga att de som gav den låga betyg gick in med alldeles för stora förväntningar, Vilket inte är så konstigt, det är Marvel och Joss Weadson som går samman och gör en tv-serie, en våt dröm för vilken nörd som helst.

 
 

Så jag kollade upp andra saker som Joss Whedon gjort, ifall jag skulle missat något, och snubblade över en lista på saker som Joss hade planer att göra men aldrig gjorde, två saker gjorde mig väldigt väldigt ledsen att ha missat.

Det första planen var Ripper, en spin off på Buffy the Vampire slayer som skulle utspela sig i London innan Rupert Giles blev Buffys väktare. Oj vad jag skulle velat se den här, Engelska miljöer, mystik, magi och en badboy Rupert Giles. Fy skam att detta inte blev av, I alla fall när Angel blev en sådan hit. Men enligt Joss så kan det fortfarande bli av.

Det andra projektet var, eller kanske fortfarande är ett samarbete med Warren Ellis (som skrivit tillexempel Transmetropolitan och Crooked Little Vein) men sammarbetet vad fördröjt tack vare filmen Avengers. Projektet kallades i alla fall Wastelanders som skulle handla om världens ende. Det skulle som Dr Horribels Sing-Along Blog bli släppt via webben, precis som Ripper är det fortfarande inte helt säkert att detta projekt är nerlagt utan det finns fortfarande chans att det kan bli av.


Odd i bokhyllan

 
Jag har fått låna de tre första böckerna i serien om Odd Thomas av Dean Koontz och jag läser så det knakar, igår tog jag faktiskt upp den andra boken och slutade inte förrens jag läst klart den klockan 2 på natten. 

Serien börjar med att Odd är en grill kock på den lokala grillen men han kan även se spöken, ibland behöver de hjälp med något ibland har de bara inte gått vidare, i vilket fall som helst så har Odd accepterat sitt öde och gör inte ett större väsen av det. Han är förlåvad med sitt livs kärlek Stormy Llewellyn och planerar sitt bröllop. Planerar även att jobba som däckförsäljare. Folk behöver alltid däck.

 

På svenska har det hitintills kommit ut fyra böcker men Dean Koontz planerar sju, han har redan sagt att han vet precis hur de ska sluta, så vi får väl se - Odd Thomas, Alltid Odd, Broder Odd, Tid för Odd heter de som kommit ut på svenska än så länge..

 

 
Giter man inte läsa har det precis kommit ut en film om baserar sig på första boken: Odd Thomas, jag upptäkte den idag så jag tänkte bulla upp med lite chips och dipp ikväll och mysa ner mig för att se på den här filmen. Jag tror även att jag ska passa på att titta på en liten webb baserad serie som heter Odd Passenger, fyra små episoder och den ska utspela sig mellan Broder Odd och Tid för Odd. Trots att jag inte läst klart Broder Odd än.. spoilar säkert inte så mycket för mig själv. Hoppas jag. 
 
Det här även kommit ut grafiska noveller med historier om Odd men vad jag kan se verkar de inte vara så väldans bra tecknade så jag tror jag skippar dem, så frälst är jag inte av böckerna att jag måste sluka allt känner jag. 

Terry Gilliam

Det finns en regissör som jag verkligen tycker bör uppmärksammas och det är Terry Gilliam, personen som nog är mäst känd för sina animationer till Monty Python men har efter det börjat göra filmer, tänkte sammanställa en liten lista på vilka av hans filmer jag tycker är bäst.
 
 
 

Tidland
Denna film är nog min absoluta favorit, jag har sätt den flera gånger nu eftersom jag känt mig manad att rekommendera den till folk jag tycker om. Vissa personer jag sätt den med har velat stänga av mitt i, men de flesta har suttit som trollbundna till slutet.
Filmens huvudperson är en liten flicka som åker med sin morfinberoende pappa ut till hans mors hus ute på vischan, väl framme dör fadern och dottern får klara sig själv, hon skapar sig själv en fantasivärld för att hantera händelsen. Underbart vacker och grym film.

 

Brasil
Det smärtar mig att säga men jag kommer inte ihåg den här filmen så väldigt bra, men jag har ett ihärdigt minne av att den var verkligt häftig, därför hamnar den på andra plats i den här listan, har även för mig att den är olidligt lång och det kommer nog ta mig en stund innan jag ser den igen. Man måste verkligen vara på rätt humör. Men när jag ser den ser jag den gärna med en god vän och en stor kopp te.

The Zero Theorem
Såg jag för några veckor sedan när vi hade vår Terry Gillam kväll, jag skulle säga att det här är det bästa han gjort sen Brasil om man ser bortom Tidland då såklart.
Filmen utspelar sig i en fantasivärld där enstöringen datorgeniet Qohen Leth får uppdraget att lösa en ekvation; The Zero Theorem, detta gör han hemifrån och får hjälp på vägen av personer som högste chefen skickar honom. Jag kan verkligen inte göra denna film häller rättvisa genom att skriva om den, man måste se den för att förstå.

12 apornas arme
Det här skulle jag säga är den film som han gjort som är mest mainstream av dem jag listat, jag kan ibland tycka att den är lite för banal, det är såklart om man jämför med hans övriga filmer. Men jag tycker ändå den här filmen har sin lilla charm


Resa

Den här hösten har det blivit väldigt mycket anime tittande för mig, sensommaren var dock värst då jag tittade på kanske två om dagen, lugnande ner sig lite efter jag flyttat. De serier som lämnat mest intryck på mig är Kino's Journey och  en anime som jag börjat titta på vid namn Mushishi, båda visuellt vackra och i båda står resandet i fokus och möten med andra människor. 
 
 
Mushishi
Seriens tema är de små andevarelserna mushi och hur de påverkar den mänskliga världen, huvudkaraktären kallar sig för en mushimästare och reser runt i världen för att hjälpa och vägleda människor som på ett eller annat sätt har råkat ut för dessa varelser. Den är otroligt vacker och stundtals väldigt tankvärd.
 
 
 
Kino's Journey 
I denna serien reser vår huvudkaraktär runt på en talande motorcykel och besöker fjärran länder, det som verkligen fick mig att fastna för den här serien var att huvudpersonen alltid åkte in i ett land med ett totalt objektivt synsätt. Hon la sig aldrig i några konflikter inte häller försökte hon lösa problemen som personerna hon mötte kunde tänkas ha. Utan hon besökte, betraktade och sedan åkte hon och hennes motorcykel därifrån. Serien har väldigt vackra miljöer och är välskriven.
 
 
Båda går att se på denna streaming sida på internet jag nyss hittat kissanime.com där man kan bokmärka och makera vilka man sätt och inte stätt, vilket var bekvämt för mig då jag tittade på två stycken varje dag.
 

Sten

Det finns tre filmer hitintills som jag viral peppat till, ni vet, de där reklamkampanjerna som får en viral spridning på internet tillexempel genierna bakom Cloverfield reklamkampanjen: här kan ni se vad That Guy With the Glasses tycktre om reklamkampanjen och sedan själva filmen. Ja låt oss säga såhär, gemfört med reklamkampanjen var inte filmen mycket att hurra för.
 
 
Den andra filmen är The Dark Knight som lanserade "Why So Serious?" kampanjen inför upptackten till filmen, med små ledtrådar och kluriga gåtor så lyckades den här reklamkampanjen trollbinda mig direkt, till skillnad från Cloverfild så gjorde inte filmen mig besviken till sist, underbart. 
 
 
Den tredje kampanjen var till Repo! The Genetic Opera som enbart bestod av musik klipp ifrån filmen, detta i sig räckte för att få mig till att bli helt till mig av förväntan, i månader innan den här filmen kom kunde jag redan sjunga med i tre utav låtarna. Filmen som är en rockopera utspelar sig i en framtid där operationer har blivit en industri och man säljer designer organ som folk köper på avbetalning men med grymma konsekvenser ifall man skulle missa en avbetalning. Filmen är visuellt tilltalande och castingen i den här filmen är fenomenal, Paris Hilton, Sarah Brightman och Anthony Stewart Head. Det här var en kultfilm månader innan den såg dagens ljus. 
 
 
På senare tid så har han fortsatt sitt kultande med att göra den allt för korta filmen The Devils Carnival som nu ska få två uppföljare, i skrivande stund så dök precis en teaser för film nummer två upp bara för några dagar sen. Första filmen handlade om helvetet, som i filmen är en carnival där tre personer hamnar och får följa några specifika regler. Ja, mycket musik och filmen har stjärnor som Emilie Autumn som jag har en barnslig förtjusning för. Man kan verkligen säga att jag ser fram emot nästa film i serien, har hört att det ryktas om två till åtminstone.  

Galenskap i tid och rum

 
 

Sitter här med en kaffe kopp i ena handen och små funderingar i huvudet, tänker på allt jag har tagit till mig de senaste veckorna genom de möten jag har gjort med de nya människorna jag träffat denna höst. Vad man ge och får tillbaka
På tal om sådana saker så tipsade en sådan nyfunnen vän mig om denna totalt galna serie, det är mycket mörk humor i den här serien och jag har verkligen svårt att se den som en barn serie, men med tanke på vad jag själv växte upp med när jag var en liten flicka (tänker på serier som till exempel Ren & Stimpy, wtf) så är det kanske inte så märkvärdigt egentligen.
Serien handlar förövrigt om Morty som är ett helt normalt barn, egentligen som har oturen att vara släkt med en alkoholiserad farfar som även råkar vara ett geni som reser i tid och rum. Gärna då med Morty som är lite delad i sin glädje över att få chansen att delta i farfaderns otroliga och ibland livsfarliga äventyr. Okej Morty verkar faktiskt inte alls glad över detta mer besvärad och absolut livrädd.
Serien är fylld med massa nördig humor och farfadern är helt hialös. Jag älskade den här serien men jag kan förstå varför man kan tycka den är lite svår, som min kära pojkvän råkar göra.
Jaha då mitt lilla tips för idag, tjipp!


Titaner

 
 
Attack on Titan är en sällsam liten anime som jag fått rekommenderat till mig av min vän Smilla som via sina små skyddslingar får reda på vad som är nytt och modernt. Serien har för närvarande bara har en säsong på nacken, men ska snart få en uppföljning har jag hört.
Historien utspelar sig i en värld där människorna är undanskuffade till ett litet område som omringas av tre stora murar för att hålla jättarna ute, som inte har attackerat på 100 år.
Jättarna är stora humanoida nakna och fruktansvärda de äter människor, inte för föda utanför att de verkar finna nöje i det. Jag måste bara säga att dessa jättar är väldiga och har slappa intelligenslösa ansikten och går sådär långsamt som ondigarna i de bästa skräckfilmerna. Sjukt obehagliga.
Hjältarna är sådär mindre roliga, de svingar sig på ett spindelmans liknande sätt via vajrar genom hustaken och ibland känns det lite orealistiskt ibland och lite häftigt ibland. Huvudhjälten är som vanligt bajsnödig överdramatisk och lite tråkig. Kommer man över det så sitter man spänt och vill veta mer om dessa mystiska jättar, var kommer dem från, vad är dem och varför?
 
Vad du inte vill se när du vaknar på morgonen
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0