obel

Madder mortem är ett progressivt metalband från Norge frontkvinnan har varit med sedan starten. Från Norge är dem och jag förstår inte hur de fortfarande kan vara en hemlighet, känns iallafall som det för inte så många har hört talas om dem
Därför försöker jag ta varenda tillfälle som ges att introducera detta band till folk, på efterfesten, krogragget personen jag möter på gatan, alla mina vänner. De som inte är så inne på metal brukar säga "som nightwish!" apropå deras kvinnliga sångare. Jag brukar ge dem ögonen då och lägga huvudet på sned. Sen pratar jag om något annat för denna person hatar uppenbarligen musik och då vet jag inte om vi någonsin kan träffas igen. De lyssnar antagligen på Takida.
Det är progressivt, doom och alldeles underbart. Snälla knulla mina öron igen.

 

 

Så senaste skivan! Jag tror verkligen på den här, tror att det är den som kommer få dem att verkligen komma ur sin skymda lilla håla i Norge och ut på den stora scenen, den har redan blivit väl mottagen av kritiker som hyllar den till skyarna och sen jag fick den några dagar innan jul är den det enda som spelas hemma i min lp-spelare.
Som vanligt böjar deras platta med en underbar låt, den är det röj, konstiga proggiga riff och tät sammankoppling av instrumenten där även basen får komma fram <3 ända vägen till sista låten som bara binder upp hela skivan som en fin liten rosett.

 

Nu när jag rekommenderar de ska jag böja med denna skiva till mina metalvänner, förra skivan till mina progg kompisar men de skivor jag tycker är bäst är nog fortfarande Deadlands (2002) och Desiderata (2006) deras 3 och fjärde platta. Men är det inte alltid så när ett band har följt en så länge, de får mig att tänka på mina vänner, varje tågresa med lurana i och regn på fönster.