Radioskugga
Jag älskar p3, deras p3 historia, p3 dystopia, p3 dokumentär. Listan kan göras lång men idag ska jag ge mig in på de där lite undangömda skrämmande pärlorna som inte alla har hört talas om. Åh nej det är inte Creepypodden med Jack Verner
Utan det är två stycken poddar som kan hålla en varm i höstkylan, den ena är P3 serie det låter kanske inte så skrämmande men har några små guldkorn, den andra är Skymningsland som kom ut för något år sedan och jag scrollar fortfarande i flödet för att jag hoppas det ska dyka upp något nytt.
Utan det är två stycken poddar som kan hålla en varm i höstkylan, den ena är P3 serie det låter kanske inte så skrämmande men har några små guldkorn, den andra är Skymningsland som kom ut för något år sedan och jag scrollar fortfarande i flödet för att jag hoppas det ska dyka upp något nytt.
P3 serie
De dödas röster är en fiktiv dokumentär som handlar om att journalisten Emma Nylander åker tillbaka till sin hemstad och börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord.
Älskade stämningen i den och kunde dra paralleller till min egen barndom på 90-talet som gjorde den fantastisk.
Den andra som jag vill uppmärksamma är Exorcismen i Eksjö som är lite mer av en rättegångs podd som nystar i vad som verkligen hände natten till den 13 november 2010 då polisen får in ett samtal om att en villa brinner i lilla Eksjö och när polisen kommer på plats finner dem en död kropp, en barblicka och en exorcist. Rättegången rotar i vad som verkligen hände.
Det här var den andra som jag gillade efter som vad jag tyckte var ett par snedtramp med blandad kvalitet på de olika serierna
Skymmningsland
"I fristående avsnitt av kända svenska författare möter lyssnarna ett land med två tevekanaler, VHS, Domus, freestyle-apparater, Olof Palme, Razzel och Herreys. Vad hände med detta trygga land? Vad var det för mörka krafter som tog över? Något ohyggligt rör sig där bland hemglassbilar, mikrovågsugnar och midsommarfiranden. Något skrämmande. Dunkelt."
Det är nostalgin och diskbänksrealismen jag gillar med dessa små noveller. Jag brukat ofta tycka att noveller gör sig bättre när det kommer till sci-fi och det är klart, vissa av de här berättelserna är bättre än de andra.
Men det är övervägande bra kvalitet och bra uppläsare, dessutom är de inte så långa så man kan slå på en historia medans man badar till exempel. Det verkar även vara så att de är fler på gång så vi får väl se vart det slutar!
Men det är övervägande bra kvalitet och bra uppläsare, dessutom är de inte så långa så man kan slå på en historia medans man badar till exempel. Det verkar även vara så att de är fler på gång så vi får väl se vart det slutar!
Ben
Natt i rökkuren
Du vet nätterna när man bara inte kan sova. Vrider och vänder på sig och vaknar för minsta lilla. Det är jag varje natt, för att hålla tankarna någorlunda i skick lyssnar jag på Bones som låg på den där listan man har av artister man ska lyssna på, någon dag. Men ja den dagen kom. Så Bones, vad är det för en filur då?
Låtarna har beskritvit som ledsen, gothisk mörk hiphop. Själv berskriser han sin musik sesh. (vilket genas får honom att hamna i katorin prettohiphoppare) Genom åren har han arbetat upp en cult following med sina suggestiva videos, filmade med familjens gamla vhs kamera, och sitt snabba sätt att få ut musik på.
</div
Fyra
Det finns två alternativa inledningar till detta inlägg
1. Wow klockan är fyra, det måste vara torsdag
2. Varje natt, samma rutin, klockan är fyra
Tror jag går med det sistnämnda
Bakgrund, så jag har sömnproblem, för att jag ens ska kunna somna någon gudsförgäten tid krävs det en sömntablett och några lugnande och ljud. Jag klarar aldrig av att somna i tystnad. Det räcker med att en person andas i samma rum som mig, eller snarkar. Eller lever.
Men eftersom jag nu är singel i min tvåa är min go to Huset Ushers undergång Av Edgar Allan Poe. Jag lovar jag har satt på den ljudboken minst 10 gånger nu och inte kommit längre än till att han beskriver sin väns yttre, ingående. Där somnar jag alltid. Hans vän måste se extremt tråkig ut.
Sedan slår klockan 4. Mitt inre klockverk slår på och jag vaknar igen. Varje natt. Gör mig själv en kopp te av märket Bedtime som jag har köpt just för detta ändamål och sätter på Fever Ray.
Ypperlig musik för sömn. Var på en fest en gång där de slog på Fever Ray, den musiken är så kopplat till min sömncykel att jag var nära att somna right then and there.
När vi väl är inne så det kan jag ju säga några rader om Fever Ray, upptäkte dem på en Arvika festival för en herrans år sedan, skitcool ljushow och awsome scenframträdande. Det är Karin Dreijer soloprojekt, ett av syskonen från The knife, och det är i princip the kinfe. Fast man har skalat bort dansbeatsen och lämnats kvar med en mycket mörkare och mer mystisk underton som förstärks av hennes djupa röst. Det är något magiskt äver det samtidigt som det abolut hör hemma i den elektroniska musikens värld. Lyssnar upplevelse om du inte hört än.
Fever Ray i scenkläder
Iallfall, sidospår. Jag undrar vad som kan hänt mig som gör att jag vaknar varje natt vid fyra.
Teorier:
Tarumatisk händelse vid fyratiden
Jag har blivit förbannad av en ond häxa/voodoo prästinna
Jag är hämsökt
Fler teorier?
Mer vad det fördömda
Jag vet att jag redan skrivit lite löst om detta, men det var 2012 och med anledning av deras nysläppta platta, första på sju år tänker jag skriva ett lite längre bandproträtt av ett av mina favvoband! Även med anledning av att jag fått deras nya skiva Red in Tooth and Claw hemskickad till mit på posten av en god vän!
Så;
Madder Mortem
Madder mortem är ett progressivt metalband från Norge frontkvinnan har varit med sedan starten. Från Norge är dem och jag förstår inte hur de fortfarande kan vara en hemlighet, känns iallafall som det för inte så många har hört talas om dem
Därför försöker jag ta varenda tillfälle som ges att introducera detta band till folk, på efterfesten, krogragget personen jag möter på gatan, alla mina vänner. De som inte är så inne på metal brukar säga "som nightwish!" apropå deras kvinnliga sångare. Jag brukar ge dem ögonen då och lägga huvudet på sned. Sen pratar jag om något annat för denna person hatar uppenbarligen musik och då vet jag inte om vi någonsin kan träffas igen. De lyssnar antagligen på Takida.
Det är progressivt, doom och alldeles underbart. Snälla knulla mina öron igen.
Därför försöker jag ta varenda tillfälle som ges att introducera detta band till folk, på efterfesten, krogragget personen jag möter på gatan, alla mina vänner. De som inte är så inne på metal brukar säga "som nightwish!" apropå deras kvinnliga sångare. Jag brukar ge dem ögonen då och lägga huvudet på sned. Sen pratar jag om något annat för denna person hatar uppenbarligen musik och då vet jag inte om vi någonsin kan träffas igen. De lyssnar antagligen på Takida.
Det är progressivt, doom och alldeles underbart. Snälla knulla mina öron igen.
Så senaste skivan! Jag tror verkligen på den här, tror att det är den som kommer få dem att verkligen komma ur sin skymda lilla håla i Norge och ut på den stora scenen, den har redan blivit väl mottagen av kritiker som hyllar den till skyarna och sen jag fick den några dagar innan jul är den det enda som spelas hemma i min lp-spelare.
Som vanligt böjar deras platta med en underbar låt, den är det röj, konstiga proggiga riff och tät sammankoppling av instrumenten där även basen får komma fram <3 ända vägen till sista låten som bara binder upp hela skivan som en fin liten rosett.
Som vanligt böjar deras platta med en underbar låt, den är det röj, konstiga proggiga riff och tät sammankoppling av instrumenten där även basen får komma fram <3 ända vägen till sista låten som bara binder upp hela skivan som en fin liten rosett.
Nu när jag rekommenderar de ska jag böja med denna skiva till mina metalvänner, förra skivan till mina progg kompisar men de skivor jag tycker är bäst är nog fortfarande Deadlands (2002) och Desiderata (2006) deras 3 och fjärde platta. Men är det inte alltid så när ett band har följt en så länge, de får mig att tänka på mina vänner, varje tågresa med lurana i och regn på fönster.
Magnolia
Medans jag skriver det här har det börjat åska ute och himlen har öppnat sig, men jag tycker det är lite passande för idag tänkte jag skria om lite om en artist favorit jag haft nu i några år.
Alexander Vertinsky var en poet, artist och författar men framförallt ser känner de flästa till honom som en sångare, d känner antagligen även ttll honom som hans artist persona pierrot med sitt vita smink och sina extravaganta tillhörande kläder. De var hans musik jag fastnade för men ju mer jag forskade om honom desto häftigare tyckte jag att han var.
Han beskrivs ofta som avantgarde, och flr den som inte vet eller är lite osäker på betydelsen så är det benämningen på personer som ligger i framkant i konst eller kultur oftast folk som är så extravaganta och överdrivna i sitt sätt att vara eller klä sig, han har idag en kultstatus bland många både i Ryssland men var riktigt känd främst under första halvan av 1900-talet
Hans persona pierrot som jag fokuserar på var det som tilltalade mig främst då jag har haft kärlek för clowner då jag var liten, han var verksam även inom teatern och det märks i hans sångtexter med, varje låt är ett minidrama med en prolog, historia ett klimax och allt som oftast ett sorgligt slut. Mot början av andra världskriget ändrades både hans kläder och låtar, hans kostym och uppträdande blev mycket mörkare, sen blev även hans misk soligare och handlade allt som oftast om länder långt borta men det var precis den eskapism som hans publik då behövde.
Den första låten jag hörde och även en av hans mer kända var Tango Magnolia så jag tänkte lägga in den precis här under:
Alexander Vertinsky var en poet, artist och författar men framförallt ser känner de flästa till honom som en sångare, d känner antagligen även ttll honom som hans artist persona pierrot med sitt vita smink och sina extravaganta tillhörande kläder. De var hans musik jag fastnade för men ju mer jag forskade om honom desto häftigare tyckte jag att han var.
Han beskrivs ofta som avantgarde, och flr den som inte vet eller är lite osäker på betydelsen så är det benämningen på personer som ligger i framkant i konst eller kultur oftast folk som är så extravaganta och överdrivna i sitt sätt att vara eller klä sig, han har idag en kultstatus bland många både i Ryssland men var riktigt känd främst under första halvan av 1900-talet
Hans persona pierrot som jag fokuserar på var det som tilltalade mig främst då jag har haft kärlek för clowner då jag var liten, han var verksam även inom teatern och det märks i hans sångtexter med, varje låt är ett minidrama med en prolog, historia ett klimax och allt som oftast ett sorgligt slut. Mot början av andra världskriget ändrades både hans kläder och låtar, hans kostym och uppträdande blev mycket mörkare, sen blev även hans misk soligare och handlade allt som oftast om länder långt borta men det var precis den eskapism som hans publik då behövde.
Den första låten jag hörde och även en av hans mer kända var Tango Magnolia så jag tänkte lägga in den precis här under:
Kungen i gult
Av ZlayerOne
- Song of my soul, my voice is dead,
- Die thou, unsung, as tears unshed
- Shall dry and die in
- Lost Carcosa.
Idag ska jag skriva om ett ämne som jag har funderat på att skriva om i några månader; Kungen i Gult och sambandet med tv-serien True Detective. Det var i vintras jag läste boken och fick låna min mammas HBO Nordic-konto. Jag tyckte det hörde samman då True Detective har gjort boken glödhet igen!
Så vad är det här för bok som alla pratar om och refererar till hela tiden? Kungen i gult är faktiskt en novellsamling skriven 1895 av Robert W. Chambers och hette på originalspråk The King in Yellow. Boken kretsar kring en pjäs, denna pjäs har två akter och den första akten gör inte en fluga förnär men i akt två blir det andra bullar och man börjar ana ugglor i mossen när folk som läst den blir galna.
Av capprotti
Som läsare får vi aldrig veta vad pjäsen handlar om egentligen, inte heller vad det mystiska "gula tecknet" är för något och inte häller hur det ser ut. Som katten kring het gröt tassar man runt runt och får bara brottstycken nämnda för sig. Men detta förstärker bara berättelserna, om man verkligen fått veta vad pjäsen egentligen handlat om så hade man nog behövt förbereda sig på en besvikelse, mystiken och skräcken ligger ju i att inte få veta.
Boken har senare varit inflytelsefull i den mer kände H.P. Lovecrafts verk,där element ur novellserien har dykt upp lite då och då. Men har nog blivit desto mer använt i det Chtulhu mythos som senare skapats av fans, man kan se exempel på det i rollspelet Call of Chthulu och brädspelet Arkham Horror där ett tillägg faktiskt heter The King in Yellow.
Från serien True Detective
Hitintills har boken bara intresserat de riktigt nördiga fansen av Lovecrafts verk men med den nya serien True Detective så har boken fått ett uppsving och i somras kom även en översättning på svenska, men man kan även läsa den gratis på internet. True Detective refererar flera gånger till Kungen i gult och hintar friskt till den galenskap som vi ser i bland annat Lovegrafts verk. Bland annat nämns Staden Carcosa, det gula tecknet och de svarta stjärnorna. Vilket är solklara reverenser till Kungen i Gult.
För att komma i stämning till att skriva det här inlägget har jag förresten lyssnat musiken från serien, perfekt för en sömning söndag i det gula tecknets tid. Mamma den här sista meningen är till dig :)
Potpurri
"Vi spelar idag en potpurri av gammalt och nytt... skit"
Det var i mellansnacket på den senaste konserten som min mamma dragit mig till som sångaren i bandet Opeth beskrev vilken typ av musik de skulle spela. Nu idag var den sista spelningen på turneringen de haft och de spelade bara ett stenkast ifrån min pojkväns lägenhet! Väldigt tajt spelning det må jag säga, en perfekt blandning av gamla och nya grejer, men tyvärr är jag inte helt såld på deras nya saker, det är för tråkigt för min smak. Bra spelning var det i all fall.
Nu har jag ont i fötterna dock av att stå i tre timmar. Föresten så var inte förbandet så dåligt det häller. Alcest hätte de. Mysiga.
Ett år sedan
Det var kanske för ett år sedan som jag bad en av mina käraste vänner om musik, då jag vet att hon har god smak öppnar hon mina ögon för Sopor Aeternus. Hon drog paralleller mellan den här sångerskan och rollspelet Vampire the Masquerade. När man tittar tillbaka på det så var det faktiskt Vampire The Masquerade som först fick mig att öppna mina ögon för rollspelens underbara värld. En värd som nu tyvärr ligger i träda. Det gjordes även ett dator spel för en herrans år sedan som baserades på rollspelet. Som mina kära Troika Games var skyldiga till. Spelet var fyllt av buggar som deras spel alltid är men tack och lov fanns det entusiaster som fixade patcher relativt snabbt. Annars var spelet rikigt bra, tyvärr var det spelet det sista de gjorde innan spelföetaget fick lägga ner.
Det var
Farbror syra
Som alla vet eller borde veta är att jag har fått all min musik smak från min mamma. Med det sagt:
Nu i veckan ska jag och min moder på konsert i Malmö, har sätt fram emot denna upplevelse sedan i höstas då jag fick reda på (min mamma köpte spontant men ack så nogräknat 2 biljetter) att jag skulle gå.
Så peppen är på topp nu när det börjar närma sig!
Gruppen som förtjänar dessa lovord är Uncle Acid and the Deadbeats någon form av tung doom metal med influenser från till exempel Black Sabbath och 70-tals ja.. musik. Mörker och elände som man bara vill lapa i sig som en liten katt. Detta är inte den bästa låten men videon vinner verkligen storslaget i alla kategorier, hör bara själva:
Thrill my soul
Jag gillar inte reagge, trots minda deadsiga dreds, men en låt är så annorunda och spännande att jag verkligen inte kan undvika att älska den. Klicka på bilden för att lyssna. Fylld av fågeljud, konstinga pussljud och den den dadaistiska texten "ayayayay" samtidigt som sångerskan suckar fram "where have you been all my life". Nora Dean heter geniet bakom detta underbara stycke av musik historia.
Läs mer om hennes låtar i denna kärleksfulla uppradning och tolkande lista av hennes låtar.
Svårt att se klart genom grumliga snöflingor
Mina sommar minnen börjar blekna så jag påminner mig själv genom att se tillbaka på dem med hjälp av mina tekniska kikare av glas. Den här bilden togs under et tak av löv vid Sofieros slott av mor min. När man ser den här bilden kan man inte tro att det har varit ett så svårt år trots allt. Egentligen har jag ett väldigt vackert liv, bara svårt att uppskatta de små fina sakerna ibland. Särskilt nu när vintern med den bruna snön närmar sig med stormsteg.
Den här bilden togs av Henrik på min födelsedag, tror ni att den här bruttan är rädd för några månader av snöflingor? Jag intalar mig själv att det faktiskt inte är så. Banne mig bör jag väl lägga till där. Nej den flickan tar nog stoppar sin flaska i den bruna snön så att den ska vara väl kyld tills nästa sup.
Räds inget.
Stickade drömmar
Eller rubriken kanske borde ha varit drömmar om stickat. Kylan börjar att komma, jag börjar längta efter varmare kläder. Jag vill speciellt ha en halsduk med en huva och fickor på, jag längtar så efter den nu när gatorna börjar glittra av köldkristaller. Jag vet mer hur man kan modifera sitt te mode men kommer jag på ett sätt så kommer jag absolut att göra det.
Hälst hade jag velat lära mig de vackra mönsterna som finns i den här boken. Dock är jag bara en lekman när det kommer till stickat. Men attt lära mig den typen av mönstersticking har varit en våt dröm i många år.
Garnet har jag hemma men det ser ut som att jag har tappat bort mina stickor, letat överallt, kan inte finna dem. Så jag sitter här och drömmer nder lördagkvällen medans jag sippar på kaffe och lyssnar till The Tiny
Min bror är på besök med, han har åkt upp ända till Stockholm för att besöka Scifi mässan och kvällen går även ut på att modifera hans dräkt till perfektion eftersom han ska vara utklädd till Darth Revan under dagen imorgon.
Man får lite enargi av familj. Samt pyssliga lördagskvällar.
Man får lite enargi av familj. Samt pyssliga lördagskvällar.
Och något annart kul
Man hittar aldrig någon ny bra musik. detta inlägg är en kritik till detta påstående.
Tidigt detta året satt jag och pojken min och lyssnade till radion som så många gånger förr, rätt vad det var spelades något poppigt, upptstickande och lite fint på radio.
Varje gång jag tycker om någon msik som jag inte vet vad det är så fladdrar mina öron till lite granna, som att spetsarna på öronen får pyttesmå elektiska stötar, de tinglar lite. Det var det som de gjorde just då.
Musiken skulle det visa sig kom från Mattias alkbergs begravning vilka jag föresten hade turen att se i sommras när jag gick på musikfestivalen Stockholkm Music and arts. Där köpte jag även skivan som nu spelas mycket i min lpspelare. Så ha, även efter att man har fyllt 25 kan man hitta ny musik oavsätt vad kritikerna än säger år dig!
God natt.
Tala mjukt med mig
Efter radions genombrott så samlades hela familjen framför denna manick. Varje kväll för att höra dagens nyheter och smörsångare sjunga rakt in i deras hjärtan, vardagrummet. Så magiskt det måste ha verkat och framtiden kanske glimtade fram där bland frekvenserna som m,an rattade fram.
Idag spelar inte radion alls lika stor roll för oss borsrtkämda barn av 2000-talet som med tv och datorkan överglänsa radions numera pittoreska framtoning med råge. Så mitt i allt brus så frägade jag och en vän oss var det var, vi hade ingen aning men han var stensäker på att han åtminstone hört att det ska vara det nya coola; och att det har varit det i nu tio år snart. Vi är hopplöst sent ute. Men nu ska jag banne mig försöka mig på Welcome to Night Vale rekomenderat av en mycket vacker dam vid namn Ylva.
Radio mini tips!Pointypool är en zombie skäckfilm som utspelar sig nästan helt occh hållet i en radiostudio. Filmen är ur mysig och väldigt skämmande att se när de zombies som finns långsamt omsluter den lilla radiostationen.
Nu till något som vagt relaterar till de två rekomendationerna och det är sändnngen av radioteatern War of the wolds och hur den togs emot av de som lyssnade. Oroliga lyssnare ringde ner pollstationen och resten ja, det bara är historia, finns att läsa på allas vår wikepdia tillexempel.
Obel
in a forest pitch-dark
glowed the tiniest spark
it burst into flame
like me : like me
glowed the tiniest spark
it burst into flame
like me : like me
Jag har funderat lite på användarnamn den senaste tiden, mitt namn som jag avänder på internet och har gjort lite till och ifrån sen jag var fjorton, förutom tidigare namn som jag kanske inte är lika stolt över: miss_draco och natt_troll, båda påkomna innan fjortonårs ålder vill jag påminna om ;) Namnet Obel är lite problematiskt dock, det är ett populärt användarnamn så det finns ett par variationer som jag använder mig av. För att inte tala om artisten Agnes Obel som faktiskt är en väldigt talangfull singer and songwriter. Lite för rent ljud i hennes musik för min smak, gillar när det är lite smutsigare, lite mer expimetellt. Förfinigar känns ofta lite som slöseri men jag antar att människor alltid försöker sträva efter någon slags perfektion utan att inse att det ofta är det inperfekta som gör det vackert.
in a heart full of dust
lives a creature called lust
it surprises and scares
like me : like me
lives a creature called lust
it surprises and scares
like me : like me
Obel var någos som inte var så tydligt, samtidigt som det är ett hemligt litet medelande i namnet och jag älskar då när saker har mer än en bottnar, när lådor har fler lådor i sig. Som kinderägg eller ruska dockor. Namnet anspelar på en låt av favoritartisten som spelades om och om igen på min bandspelare när jag var en ung flicka, skivan Post av Björk. Namnet är faktiskt lite mer av en fri tolkning från min sida på låten som jag kände indetiferade mig som person och kanske i viss grad formade mig i mina unga år.
when she does it she means to
moth delivers her message
unexplained on your collar
crawling in silence
a simple excuse
moth delivers her message
unexplained on your collar
crawling in silence
a simple excuse
Jag fick faktiskt chansen att se henne sommaren 2012 på festivalen Music and Arts på skeppholmen, stod på ett dåligt ställe där folk inte riktigt hade lyssnat på henne tidigare och faktiskt sa saker som "hm, jag förstår faktiskt inte varför hon har fårr så mycket uppmärsamhet, det här var ju inte så bra" nä, jag borda ha stått lite längre fram med de fanatiska fansen känner jag. Eller det kände jag medans tårar rann ner för min kind under låten Possibly Maybe. På denna festivalen så använde hon även en sjungade tesla coil vilket är ascoolt
in a tower of steel
nature forges a deal
to raise wonderful hell
like me : like me
nature forges a deal
to raise wonderful hell
like me : like me
På senare år har hon kanske inte haft en lika stor roll i mitt liv men hon är fortfarande ett återkommande element i mitt liv, jag kan fortfarande höra henne sjunga vissa textrader för mig i mitt huvud då jag relaterar till andra människor i min omgiving och mig själv, eller då det bara är tyst runt omkring mig. Hon har varit en tröst i mitt liv och en insperation. Därav denna detta lilla hyllnings brev till henne.
when she does it she means to
moth delivers her message
unexplained on your collar
crawling in silence
a simple excuse
moth delivers her message
unexplained on your collar
crawling in silence
a simple excuse
Nostalgi
Jag hittade en bortglömd skatt bland min förvirrande minnen, något bortglömt och underbart. Såhär var det:
Jag var i mina yngre tonår, kanske 13 år och min bästa vän hette Lars och var nästan tio äldre än mig.
Vi brukade sitta i hans lägenhet och prata långt in på småtimmarna tills vi somnade, ofta i samma säng. Inget sexuellt, detta är det första folk brukar fråga om, utan vårt förhållande till varandra var mer som att ha en far, jag och min biologiska pappa hade glitit ifrån varandra några år tidigare, vi hade inget gemensamt och han var ofta arg. Så jag behövde någon sorts fadresfigur och han behövde någon som såg upp till honom skulle jag tro.
Vi spelade tillochmed två malkalver (de som inte är så friska i huvudet) där han spelade min skapare på sådant här interaktivt rollspel kallat Lajv. Det var sött.
Men, det var ett långt sidospår! Det jag egentligen skulle skriva om var iodine Jupiter vars skiva gick varm i lägenheten och det var det minnet jag hade tappat bort! Åh, och han brukade ha högläsning ur denna mans diktböcker, samt berätta alla rykten och mystik kring denna man, hans horor från helvetet.
Numera skriver han visst böcker, som jag uppenbarligen inte har läst då jag först igår kom ihåg att Jupiter existerade, men det komer jag. Vad jag har läst om böckerna så kan jag ju erkänna att de tilltalar mig.
Dessa två titlar är de två senaste böckerna, jag ser verkligen fram emot att sätta tänderna i dem.
Ni kan inte förstå min lycka när jag insåg att hela hans skiva "Lilla flickan zombie" finns upplagd på Spotify, helt makalöst, där har dem varit all denna tid och jag hade glömt. Det är fy och skam. Men, nu kan jag nostalgitrippa om och om igen, underbara värld.
Tack Lars för allt du gav mig
Vila i frid
Neil Gaiman
Neil. För några år senad träffade min vän honom på en filmvisning i Lund. Hon var så till sig att hon inte kunde få fram ett ord.
Stardust tror jag filmen var. Inte något av hans bästa. Men ändå.
Första mötet var nog Goda omen i mina unga år. Sedan har man hört hans namn lite då och då, folk som viskar hans namn lite med förundran. Eller alla de gånger man hör "Va, har du inte läst Neil Gaiman??" Jag var så trött på att höra det. Jag var även trött på att höra "Va, har du inte läst Sandman??"
Så jag läste honom. Jag läste Sandman. Jag läste allt annat. Såg filmerna. Jag är en sådan person som nu frågar "Va, har du inte sätt Mirrormask??" Usch. Jag har blivit en sådan människa.
Först av allt. Sandman. Varje serietidning är ett litet konstverk i sig med sina olika teckningstilar. Varje del har en stor portion världsomvävlande klockrena saker. Språkligt är det ett mästerverk. Sandman kommer att berika ditt liv om det inte redan gjort det.
För att inte tala om om att döden gestaltas av en cool gothar flicka ^^
Stardust tror jag filmen var. Inte något av hans bästa. Men ändå.
Första mötet var nog Goda omen i mina unga år. Sedan har man hört hans namn lite då och då, folk som viskar hans namn lite med förundran. Eller alla de gånger man hör "Va, har du inte läst Neil Gaiman??" Jag var så trött på att höra det. Jag var även trött på att höra "Va, har du inte läst Sandman??"
Så jag läste honom. Jag läste Sandman. Jag läste allt annat. Såg filmerna. Jag är en sådan person som nu frågar "Va, har du inte sätt Mirrormask??" Usch. Jag har blivit en sådan människa.
Först av allt. Sandman. Varje serietidning är ett litet konstverk i sig med sina olika teckningstilar. Varje del har en stor portion världsomvävlande klockrena saker. Språkligt är det ett mästerverk. Sandman kommer att berika ditt liv om det inte redan gjort det.
För att inte tala om om att döden gestaltas av en cool gothar flicka ^^
Drömmen och Döden matar duvor
Nästa stopp; Neverwhere. Jag tog mig aldrig igenom boken men ett ex till mig ville verkligen att jag skule uppleva den så han köpte serien till mig. Så jag lästa serien. Den är ju inte helt galet bra men underhållande och väldigt vacker. (kanske var dåligt att börja med sandman, satte ribban ganska så högt) Huvudrollsinehavaren heter Door, eller så är det någon ointressant kille, men men.
Finns även som tv serie.
Nästa stopp; Neverwhere. Jag tog mig aldrig igenom boken men ett ex till mig ville verkligen att jag skule uppleva den så han köpte serien till mig. Så jag lästa serien. Den är ju inte helt galet bra men underhållande och väldigt vacker. (kanske var dåligt att börja med sandman, satte ribban ganska så högt) Huvudrollsinehavaren heter Door, eller så är det någon ointressant kille, men men.
Finns även som tv serie.
Numer så ryktas det om att han skriver ett till Dr. Who avsnitt efter det brillianta The Doctor's Wife, och nedräkningen till filmen/tvserien? American gods har börjat.
Om ni får tid så finns hans blogg som ni kan följa, den är faktiskt urgullig jag följde den som mest när den handlade till största del om hans flickvän Amanda Palmer som är en awsome sångerska.
Jag läste hennes blogg med för att den handlade mest om hennes Neil Gaiman. Ursött!
Båda bloggarna;
Neils blogg:
http://journal.neilgaiman.com/
Amandas blogg:
http://blog.amandapalmer.net/
Jag lovar er. Det är så sött så att man kan dö. Kram på dem båda.
Åh. Jo. Titta på Caroline. Fin fin film.
Midnattsbullar
För någon vecka sen kom jag på mig själv att bli otroligt sötsugen och kom och tänka på min väns Ottos bullar. De pojkvännnen alltid pratar om med en sådan värme i rösten att det börjar vattnas i munnen.
Efter lite letande på internet så hittade jag till sist receptet. Jag postar det nu så jag inte glömmer igen.
Midnattbullar är dem döpta till för man alltid kommer på att baka dem på eftermiddagen och de tar lite tid på sig.
Här hittar ni hans recept.
Behöver även posta musiken jag lyssnar på som åter igen blivit aktuellt i mitt liv:
And even when you run through my mind
Something else is in front, oh, you're behind
And I don't have to remind you
To stick with your kind
Something else is in front, oh, you're behind
And I don't have to remind you
To stick with your kind
Musiken jag hör i luften jag andas
Ibland när jag hör musik som låter riktigt bra viftar mina öron till, ja rent fysikt, sen riktar sig mot hållet musiken kommer igrån. Detta kan ske på dem mest oväntade ställena, i en butik, hemma hos en vän, på klubben eller i slutexterna på en film som var fallet i dag. The Air I Breathe var inte den bästa filmen men i slutexterna så spelades en låt av bandet Jucifer som genast fick mina öron att vifta lite. Då vet man att man ska hitta dem så fort som möjligt för öronen får godis, sen så måste man uppdatera sin blogg så man aldrig någonsin glömmer.
Klicka på bilderna får ni med lite godis :)
Klicka på bilderna får ni med lite godis :)
Fördömd metall
Ibland har man ett band som följer med en genom allt man går igenom Madder Mortem är ett av dem banden. I snart tio år gar musiken funnits i mina hörlurar så fort jag reser, är glad eller är lite ledsen.
Detta är min musikaliska snuttefilt. Drömmen vore ju om de blev stora så man faktiskt fick en chans att se dem live någongång.
Första låten som jag hörde med dem <3
