obel

 

Idag ska jag skriva om ett ämne som jag har funderat på att skriva om i några månader; Kungen i Gult och sambandet med tv-serien True Detective. Det var i vintras jag läste boken och fick låna min mammas HBO Nordic-konto. Jag tyckte det hörde samman då True Detective har gjort boken glödhet igen!

Så vad är det här för bok som alla pratar om och refererar till hela tiden? Kungen i gult är faktiskt en novellsamling skriven 1895 av Robert W. Chambers och hette på originalspråk The King in Yellow. Boken kretsar kring en pjäs, denna pjäs har två akter och den första akten gör inte en fluga förnär men i akt två blir det andra bullar och man börjar ana ugglor i mossen när folk som läst den blir galna.

 

Som läsare får vi aldrig veta vad pjäsen handlar om egentligen, inte heller vad det mystiska "gula tecknet" är för något och inte häller hur det ser ut. Som katten kring het gröt tassar man runt runt och får bara brottstycken nämnda för sig. Men detta förstärker bara berättelserna, om man verkligen fått veta vad pjäsen egentligen handlat om så hade man nog behövt förbereda sig på en besvikelse, mystiken och skräcken ligger ju i att inte få veta.

 

Boken har senare varit inflytelsefull i den mer kände H.P. Lovecrafts verk,där element ur novellserien har dykt upp lite då och då. Men har nog blivit desto mer använt i det Chtulhu mythos som senare skapats av fans, man kan se exempel på det i rollspelet Call of Chthulu och brädspelet Arkham Horror där ett tillägg faktiskt heter The King in Yellow.

 

Hitintills har boken bara intresserat de riktigt nördiga fansen av Lovecrafts verk men med den nya serien True Detective så har boken fått ett uppsving och i somras kom även en översättning på svenska, men man kan även läsa den gratis på internet. True Detective refererar flera gånger till Kungen i gult och hintar friskt till den galenskap som vi ser i bland annat Lovegrafts verk. Bland annat nämns Staden Carcosa, det gula tecknet och de svarta stjärnorna. Vilket är solklara reverenser till Kungen i Gult.

 

För att komma i stämning till att skriva det här inlägget har jag förresten lyssnat musiken från serien, perfekt för en sömning söndag i det gula tecknets tid. Mamma den här sista meningen är till dig :)

En dag satte min vän mig framför youtube och och sa "titta på det här, den du kommer älska den."
Det gorde jag och jag gör det fortfarande, jag kan se dem om och om igen. Jag älskar dem verkligen.



Ivan Maximov heter han för den som undrar.

Åh, dagens fynd är Ragnar Persson (om du Ragnar råkar googla dig själv och hitta det här ska du veta att du är ett fynd) har googlat hans namn sen jag råkade se en glimt av honom i nått program på svt (kobra kanske?)
Men vilka vackra bilder. Jag känner driekt att jag bara vill ha mer, jag vill helst ha en t-shirt med en fin bild och gärna en machande väska med tryck. Ungefär så såld är jag. I födelsedags present önskar jag mig boken Feel the darkness, tack.
Jag ska nog fråga några hipsters om de vet vart han brukar ställa ut, för något med det här känns väligt hippt. Men vem vet, det kanske var 2010 som det var hett och nu kanske de har glömt.

Åh! Den som inspererade mig till att skriva föra inlägget var den underbara Felicia Day och hennes serie The Guild. När hon tog sig ur sitt wow breoende så bestämde hon sig för att göra något produktivt av det, där av skapade hon "The Guild". Jag älskar den här tjejen, och efter att ha sätt igenom hela serien, älskar jag henne mer.
Följer hennes videoblogg med och har gjort det ett bra tag, och hon har flaggat om hennes hemliga nya projekt i många månader nusom jag ät extremt nyfiken på.

Skönt att det finns nördtjejer som henne i världen. Ger hopp till oss andra nördtjejer ^^

En vacker film om två barn som hittar en en mystisk sak på stranden, otroligt fin kortfilm i steampunk anda.
15 minuter av mysighet i höstmörket. Man behöver det såhär års.

Tors fiske är en staty som står på Mariatorget, jag ser den varje dag till och från skolan.
En dag tidigt i höstas så träffade jag på en man som utryckte sin facination över statyn och jag frågade vad den representerade. Det visste han inte men han visste att den hette "Thors fiske" http://www.kickasstorrents.com/search/the-eternal-children/
Så jag gjorde ite efterforsking på vad den repesenterade.
Det är en historia om när Thor åkte ut i en båt med sin styvfar Hymer, en jätte med en åtråvärd kittel, de rodde ut på sjön och Hymer lyckades med att fånga massvis med stora fiskar, valarsäger några källor. Men Tor var inte ute efter några småfisk, han ville fånga den största.
Så han ror ut så ångt det går och till sist när han är nöjd sätter han sig och fiskar. Han drar upp Midgårdsormen. Han reser sig upp och ska precis klubba den i huvudet med sin vädiga hammare men då blir Hymer rädd, för han förstår att detta inte är någon vanlig fisk utan den orm som omringar hela världen och om Thor slår ihjäl den så blir det konsekvenser. Han skär av linan och släpper därmed Midgårsormen fri igen.
Thor blir så arg att han stampar i båten så att det inte finns någon båt kvar och båda är tvungna att simma hem igen.

Det är hisorien om fisket, vill ni veta vad som hände sen kan ni läsa det på bland annat http://www.ginnungagap.info/gg_sagner_tf.asp

Ligger begravd på kyrkogården som igger brevid mig mitt emot hans gravplats ligger även Evert Taube begravd.

Sven-Bertil Taube – På Källaren Fimmelstången

Evert Taube – Kinesiska muren (Muren och böckerna)

Men Lasse Lucidor är en intressant figur, all respekt till Evert Taube men att leva på 1600 talet som skald var en blodig affär, Lucidor blev dödad i en källarkrog någonstans i Gamla Staden. Det var dock bara nyligen som man kunde rekonstuera hans dikter så nu kan man åter igen sjunga Lucidor den olyckliges dryckesvisor.  Min upptäcksfärd fortsätter kring de nya kvarteren i hjärtat av Stockholm.

Jag gick sönder lite grann innombords för några år sedan då jag såg statestik på hur många som upplevde att de inte hade en nära vän från SCB. åh.

Jag har under flera perioder gått och funderat på denna statestik och kännt mig lite dyster varje gång.
Men idag hittade jag en söt liten bok av Joan Walsh Anglund, den hade fina små bilder och ett vackert budskap om att det finns vänner överallt och hur man ska känna igen dem.

Mitt hjärta smälte lite fast på ett bra sätt.

Så jag frågade pojken min
"Vad är din humor?"
Han svarade
"Det får du nog upptäcka om du inte gjort det."

Snap.

Jag kan inte komma ihåg när han fått mig att skratta. Någonsin. Jag kanske bara är lite pressad just nu och har lite hjärnsläpp och han verkar ta det personligt.
Så jag googlar lite på humor och annat roligt.
Inser att det faktiskt finns ett så kallat "funny bone" och att det är en nerv och att jag vill bli kittlad.

Är man arbetslös, syssloslös och aningslös så fins det bara en vettig sak att ta sig till, se om alla Buffy the vampire slayer! Detbörjade med att vi på en filmkväll slängde på "Once more with feeling..." Petter säger att han vill se mer och jag ställer upp som buffy guru! Vilket uppenbarligen fungerat bra eftersom han numera är helt såld (mowahahah, jag sprider buffy)

Och jag är en stor sucker för fanart, speciellt lökig fanart som nästan är lite för mycket. Jag m enar, A ngel och Spike som är sprillans nakna håller om en buffy i sjuksöterska dräkt invirade i en röd kedja! Varje gång jag ser den kan jag inte sluta skratta! Det är totalt awsome, jag menar, vem kom på det och satte sig se n ner och ritade det? Jag bryr mig egentligen inte, jag vill bara veta var jag kan få mer.

Nu kan jag snoka på allt som hon gör, så slipper jag ringa. Alla borde ha en blogg.
Jag borde uppdatera min mer.

Gör det ikväll!

Hittade precis en jätte söt konstnär när jag satt och slösurfade, Willhelm Staehle gör sjukt snygga motiv med lite skumma humoristiska budord.
Litet tips såhär på en måndags eftermiddag...

Och ni hittar hemsidan här