obel

Så hamnar man här igen. 

Orkar inte redogöra för alla känslor och intryck men jag går runt i korridorena och känner mig lite sådär mysigt eljest. 

Jag binder även böcker (kanske visar hur beroende på hur tråkigt jag har) och gjorde ett litet fotoprojekt.

Begränsningar skapar kreativitet. 

 

 Förlåt att det inte går att nå fram till mig nu. Min telefon är utan simkort och utan messenger.

Men skuggor håller mig sysselsatt.

 

 

 

 

 

I sommarens heta omfamning har jag läst mitt första litterära verk för i sommar, förhoppningsvis lär det bli fler innan sommaren löper mot sitt slut. Här ska jag försöka mig på en recension av den senaste boken jag läst, bokens namn är Vril - eller den kommande rasen skriven av Edwars George earle Bulwer-Lytton och nyutgiven av Vertigo som är ett ascoolt förlag.

Boken ifråga utspelar sig under 1800-talet och handlar om en man som genom slump upptäcker en ras under jorden vars samhällsuppbyggnad enligt författaren är mer utvecklad än vår. Boken kretsar runt en person som utforskar rasens historia, samhälle och allmänna filosofi. Det är bokens tema, utforskandet av den så länge undan skymda rasen och den märkliga vrilkraften som de använder.

Enligt vertigo så marknadsförs den som en skäckklassiker men förutom de allra sista sidorna då ( om du spoila din upplevelse av boken sluta läs nu) han inser att han inte bara är en gäst utan även fånge och rasen men hjälp av sin vril kraft kan med lätthet avsluta hans liv.
Det är då en skräckhistoria men det som gör mig verkligt mörkrädd är dåtidens syn på kvinnan  och kvinnan i det här perfekta samhället och trots författarens välmening.  Så med det i bakfickan låt mig berätta hur kvinnan detta idial samhälle beskrivs.
Kvinnan (eller Gy-ei som är benämningen) är fysiskt starkare än männen mer kunniga när de använder vril kraften och de får välja sin egen man, som på 18hundra talet verkar vara en revolutionerande tanke. Nu måste jag nog ta ett utdrag från boken så ni närmare kan förstå vad jag menar:

 

• Varje An (mannen) har sina egna tidsfördriv, sina egna vanor, sina egna nöjen, och vilka dessa än må vara kräver han ett löfte om att utöva dem helhjärtat och fullt ut. Detta lovar kvinnan villigt för att få den hon åtrår; och eftersom ett karaktärsdrag hos detta säregna folk är en outtalad dyrkan av sanningen, så att inte ens den mest lättsinniga Gy brytar mot detta löfte som hon en gång avgivit, är en Gy-ei den mest älskvärda förbindliga och undergivna hustor jag sett ens i det lyckligaste hushåll ovan jord göra. Vril-ya har en aforism som lyder "när en Gy älskar är lydnaden hennes njutning."

Hurra.
Finns otaliga sådana här exempel som man kan finna i boken, men det var den här jag skrattade högst till.Men det är klart, man ska bara damma av sina 1800-tals glasögon och försöka se världen ur dessa. Men en eloge till översättningen som även om den är en nyöversättning känns gammalmodig och tar en tillbaka till en tid utan mobiltelefoner och andra nymodigheter av våran tid
Jag som gammal Jules Verne fantast var glad över att få ta del av den här litteraturen och rekomenderar den varmt till likasinnade

 

Tillbaka i Såneland. Umgås med syster, spelar poker med bror och glassar i solen medans jag dricker kannor med kaffe och samtalar med mor min klockan 6 på morgonen.

 

Får höra om systers alla expriment med sitt hår och rekomenderar två ritikt bra länkar inom ämnet "vad har jag inte haft i håret än?":

 

Lockig.se  - mest för lockigt hår men med bra forum

Shenet.se - en sida med allt ino skönhetsvård

 

Har en liten semester med andra ord. Ska tyvärr snart som med alla semestrar åka till Stockholm igen, till stressen och människorna.

Men jag hoppas att pojken min får jobbet han sökt i Skåne så jag har fler ursäkter till att komma tillbaka.

 

 

Snön har inte börjat täcka gatorna än och ligger omkring kastat som allmänt skäp i rännstenen. Jag försöker tänka på sommaren som känns så fruktansvärt långt borta just nu sammtidigt som jag håller mig till saker som inspirerar. Varma tankar. Samt till bilder som den här som har allt av ingen mindre än Alphonse Mucha. Även om det ser ut som om roserna klamrar sig envist fast vid sina buskar även vid denna årstid. Inte så länge till.

 

Mina sommar minnen börjar blekna så jag påminner mig själv genom att se tillbaka på dem med hjälp av mina tekniska kikare av glas. Den här bilden togs under et tak av löv vid Sofieros slott av mor min. När man ser den här bilden kan man inte tro att det har varit ett så svårt år trots allt. Egentligen har jag ett väldigt vackert liv, bara svårt att uppskatta de små fina sakerna ibland. Särskilt nu när vintern med den bruna snön närmar sig med stormsteg.

 

 

Nu till hösten går jag igenom min gamla ritual att sitta och dregla över strumpor på Sockdreams, denna sida som får en flicka som mig att bli helt knäsvag. Jag vet att jag har skrivit om den här sidan för flera år sedan och sen dess har jag faktiskt gjort en beställning, dock så är det bara tre av dessa par som forfarande är hela nog att gå i nu efter två år så det börjar bli läge att skaffa sig ett nytt litet lager. Ett av dem är det här paret som är det bekvämaste och i särklass mest hållbara paret strumpor jag stött på.

Jag brukar ha problem att hitta strumpor som är tillräckligt långa för mina ben här i Svergie, inte för att jag är särskilt lång men i förhållande till min kropp har jag bara för långa ben..

 

Jag tänker skriva ut min lilla önskelista här så att jag inte glömmer

 

 

 

 

 

 

 

Jag har funderat lite på användarnamn den senaste tiden, mitt namn som jag avänder på internet och har gjort lite till och ifrån sen jag var fjorton, förutom tidigare namn som jag kanske inte är lika stolt över: miss_draco och natt_troll, båda påkomna innan fjortonårs ålder vill jag påminna om ;) Namnet Obel är lite problematiskt dock, det är ett populärt användarnamn så det finns ett par variationer som jag använder mig av. För att inte tala om artisten Agnes Obel som faktiskt är en väldigt talangfull singer and songwriter. Lite för rent ljud i hennes musik för min smak, gillar när det är lite smutsigare, lite mer expimetellt. Förfinigar känns ofta lite som slöseri men jag antar att människor alltid försöker sträva efter någon slags perfektion utan att inse att det ofta är det inperfekta som gör det vackert.

 

 

Obel var någos som inte var så tydligt, samtidigt som det är ett hemligt litet medelande i namnet och jag älskar då när saker har mer än en bottnar, när lådor har fler lådor i sig. Som kinderägg eller ruska dockor. Namnet anspelar på en låt av favoritartisten som spelades om och om igen på min bandspelare när jag var en ung flicka, skivan Post av Björk. Namnet är faktiskt lite mer av en fri tolkning från min sida på låten som jag kände indetiferade mig som person och kanske i viss grad formade mig i mina unga år.  

 

Jag fick faktiskt chansen att se henne sommaren 2012 på festivalen Music and Arts på skeppholmen, stod på ett dåligt ställe där folk inte riktigt hade lyssnat på henne tidigare och faktiskt sa saker som "hm, jag förstår faktiskt inte varför hon har fårr så mycket uppmärsamhet, det här var ju inte så bra" nä, jag borda ha stått lite längre fram med de fanatiska fansen känner jag. Eller det kände jag medans tårar rann ner för min kind under låten Possibly Maybe. På denna festivalen så använde hon även en sjungade tesla coil vilket är ascoolt

 

På senare år har hon kanske inte haft en lika stor roll i mitt liv men hon är fortfarande ett återkommande element i mitt liv, jag kan fortfarande höra henne sjunga vissa textrader för mig i mitt huvud då jag relaterar till andra människor i min omgiving och mig själv, eller då det bara är tyst runt omkring mig. Hon har varit en tröst i mitt liv och en insperation. Därav denna detta lilla hyllnings brev till henne.

 

Jag har alltid älskat rymden, planeterna i vårt solsytem och den ändlösa rymden. Jag tror jag vigde min första hemsida åt vårt solsytem, den är nog för alltid försvunnen i cyberymden men var väldigt vacker, väldigt poetisk. Tror att jag hade någon sorts livskris just då som kallades tonår.

Min favoritplanet av dem alla var Jupiter, mycket coolare än Saturnus, jupiter har oxå ringar så det så.

Men, Pluto, stackars Pluto som inte längre får vara en planet nu när de har hittat större och bättre planeter än denna himlakropp. Det är orättvis, ja nästan mobbing. Jag gillade Pluto, visste ni att förra veckan, den 13 mars var firandet av Pluto som planet?

Det ska minsann firas nästa år. Minsann.

 

Så vem är ansvarig? Jo. Den här killen, som skyller ifrån sig. Jag säger som Sheldon

 

Men, Pluto, jag är inte häller en planet, det är okej...

 

När jag var liten, runt åtta år gammal så hade de flesta i min klass börjat läsa men ja hade större svårigheter, man försökte hjälpa mig men alldeles snart hamnade jag i den klassen som hade svårigheter för det ena eller det andra. Det fanns fina ord för dessa klasser men alla barn visste vilken klass man hamnat i, den klassen för dumma elever.
Trots alla mina försök hade jag otroligt svårt att komma in i min mors böcker som stod i ett bibliotek, nyckeln till dem var mig förlorad. Så sommaren 1994 så lånade jag böcker för pinsamt små barn och och plöjde mig igenom, en bok i taget. Det gjorde nog egentligen inte någon skillnad men i slutet fick jag en bok för att jag läst tillräckligt mycket böcker och jag väljer Trollkarlen från övärlden av Ursula K. Le Guin trots att den är uppenbart för svår för mig som åttaåring. Men jag var inte någon för att sätta ribban lågt. Det tog lång tid, många Wahlströms röda ryggar senare med lite lättlästa böcker så kunde jag äntligen sätta mig ner och obehindrat läsa boken som var det slutgiltiga målet och samtidigt en portal in till fantastiska böcker.

Detta är helt enkelt ett hyllningsinlägg till den första författare som fick mig att verkligen känna kärlek för en bok och speciellt boken i sig själv
Övärlden är en plats där magi finns och verkar, vindmagiker kan hjälpa skeppen på traven ut bland öarna och skördarna kan gro lättare med lite hjälp från en magiker. De är nyttogörare men all magi har ett pris, magin man tar tar man från någonting annat. Vår unga hjälte har kraften i sig, men ungdomens nycker och att inte visa respekt för sin kraft visar sig har ett stort pris som han lär sig när han kommer till magiskolan.

 

Det där är förstås bara första boken, de andra fattade jag aldrig tycke för när jag var en liten flicka men har kommit till att uppskatta på senare dar, här är en lista på alla böcker i romansviten och åren de kom ut, hämtat från wikipedia:

    1968 – Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea)
    1970 – Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan)
    1972 – Den yttersta stranden (The Farthest Shore)
    1990 – Tehanu (Tehanu)
    2001 – Berättelser från Övärlden (Tales from Earthsea)
    2001 – Burna av en annan vind (The Other Wind)
 
Sen gjordes det även en serie för några år sedan, jag tänker verken skriva något som denna för den är fruktansvärt dåligt, inte häller kommer jag länka till den. Men jag tänker länka till det öppna brevet som författaren skrev efter all kritik som hon personligen fått efter att serien kommit ut: Earthsea Miniseries där hon påminner om att böckerna alltid kommer finnas i din bokhylla

 

Men en annan filmatisering har gjorts, som sonen till Hayao Miyazaki (mannen baken Min granne totoro och Spirited away) och det är de senare böckerna tredje och fjärde som tas upp i filmen, Det är en söt film, inget uppseendeväckande men mysig. Kan rekomendera den om man gillar Miyazaki den äldres filmer... och övärlden.

 

 

Så jag har flyttat hem till min gamla mormor, bor i en rosen rosa dröm med spetsar runt. Jag har faktiskt börjat drömma på nätterna igen. Det är fyllt av platsrosor och vackra glittrande saker. Spetsade dockhuvuden och kaffe varje dag klockan halv sju.

Jag förgyllder min tid med ljudböcker om rysslands tunnelbana och att nålbinda stumpor till nära och kära.

 

 

"The world is watching as i take my last breath
The world is watching as I get undressed
Cause I'm pretty like drugs"

 

För någon vecka sen kom jag på mig själv att bli otroligt sötsugen och kom och tänka på min väns Ottos bullar. De pojkvännnen alltid pratar om med en sådan värme i rösten att det börjar vattnas i munnen.

Efter lite letande på internet så hittade jag till sist receptet. Jag postar det nu så jag inte glömmer igen.

 

Midnattbullar är dem döpta till för man alltid kommer på att baka dem på eftermiddagen och de tar lite tid på sig.

 

Här hittar ni hans recept.

 

Behöver även posta musiken jag lyssnar på som åter igen blivit aktuellt i mitt liv:

 

 

Jag har en väldigt dassig dag idag, jag drömde att jag åt upp en gammal film från en cigarett och vaknade kort därefter upp med en och vaknade sedan upp med fimp smak i munnen. Säkert lite dröm som höll sig kvar men obehagligt en stund.
Sedan har min dag fortsatt i samma anda, allt jag tagit mig för har antigen misslyckats eller bara blivit lite sämre.

Så för att muntra upp mig ska jag idag göra kakor. Jag har hittat ett recept på Earl Grey kakor som jag är väldigt sugen på...

Grundreceptet är:

Earl Grey Småkakor

Earl Grey
5 dl Mjöl
1.25 dl socker
1.25 dl florsocker
2 msk Earl Gray tea (typ 5 påsar)
1 tsk vaniljsocker
1 tsk vatten
200 g mjölkfritt smör

Blanda teet med sockret, florsockret vaniljsockret och mjölet. Rör sedan ner smöret och vattnet och blanda till en jämn smet. Forma till rullar och lägg i kylen. Sen när man väntat till dem stelnat är det bara att skära i skivor och grädda i ugnen i kanske tio minuter tills de får lite färg 180 grader.

Efter som jag använder mig av lösvikts te så får jag inte riktigt till smaken, jag kan behöva mortla det lite först, eller koka och hälla i men jag är rädd att det kanske blir för mycket vätska. Blir intressant att testa.

Sen kan man göra små fina tepåsar av dem och doppa dem i choklad! Såhär ser det ut då:

Fint va?

Två år försenat lägger jag upp bildspelet från resan till Berlin, se det helt enkelt som ett vykort som kom bort i posten. Under kanske en och en halv tråkig timme idag så fick jag äntligen tummen ur och gjorde äntligen klart den.
Det var alltså min klassresa till Berlin, så jag dokumenterade min resan i frorm av en gammal docka som jag fått av min gamla mormor. Här är bildspelet.

Jag gav upp origami planerna, jag ta får ta tag i dem lite senare, kanske när jag har bättre papper. Ja. Det är pappret det är fel på... hrm.
Jag lärde mig helt enkelt att göra andra blommer! Här tillexempel: http://kristieshelton.com/?p=469 man hittar snabbt ett sätt att göra det som passar en själv och kvaliteten på papper som man använder.

Så jag fäste dem på min vägg så nu har jag rosenbuskar gjord av text i ena sidan av mitt rum. Mys! dags för nya projekt!

 

Så jag byggde en hylla i mitt rum av mitt uppslagsvärk
Fin tycker jag

Jag har hela mitt liv haft en dragning till clowner. Inte dem man ser på cirkusar idag, nej de gillade jag inte alls. Men... det är ändå något tilldragande med en maskerad person med överdrivet kroppsspråk och smink. Jag samlade på dem när jag växte upp och mitt rum var helt översvämmat med clowner, stora och små, på väggarna hände olika planscher av clowner på samma sätt som ungdomar i den åldern satt upp bilder på stjärnor som Spice Girls eller de snyggaste killarna i Backstreets boys.
Favoriten var Pierrot.
Denna för alltid sorgsna clown med brustet hjärta med svart smink nästan rinnande från sina ögon. Helt klädd i vitt och svart. Men alltid lika missförstodd och naiv, som svår flicka i 13 års åldern hade jag inte en chans ;)

Ett skönlitterärt verk som min vän Smilla rekommenderade åt mig. Cirkus Pilo. Underbar bok om du som jag älskar clowner, lite åt fantasy hållet men ändå inte. Mörk så in i. Inte lång häller men vacker på så många sätt. Jag ska faktiskt inte berätta så mycket om den. Det förstör magin. Boken är skriven av Will Elliott

Hedersomnämnande: Harley Quinn i Batman. För hennes underbara galenskap.
ursprung till bild här

skymmningshistiorien/drömmen
teckningar av Petter och Susanne

Ignorera det jag sa för några timmar sen. Jag drömmer igen.
Jag saknar min pojke som har varit borta i två dagar. Två dagar och jag är redan ett nerv-vrak som inte har ätit något riktigt eller sovit sen han försvann.

"Vad är det som ligger på botten och skakar?"

Att säga mitt mantra "jag klarar mig fint själv" börjar låta lika ihåligt som min mage.

Drömmer om spelet "Braid". Vännen Olle viskade om dess existens innan han somnade i natt.
Nu vill jag att pojken ska vara här, jag vill att det ska vara natt och sen vill jag dricka te och spela det här spelet, lösa gåtorna och uppleva. Filosofera om tid och dunkla betydelser.

"Ett nerv-vrak"

 

"hahahah"