obel

Så gick jag i skogen, solen sken och det luktade bajs på ängarna. Jag önskade att jag hade tagit sällskap med mig för aldrig att jag skulle hitta den där skogen som jag en gång varit i när jag bara var barnet. Jag måste själv fabriserat upp den i min fantasi. Så jag går där, känner mig andefattig, som att storstaden kramat ur den sista droppen av att vara spirituell ur mig. Ensam, som om jag hade varit med någon skulle kanske få mig att bli hel.
Men så går jag på en stig påväg att vända hemmåt, och så komer det en vindpust och jag känner jorden komma tillbaka till mig och jag fylls av en styrka. När jag tittar åt hållet som vinden blåser åt så ser jag min Enskog!
Åh. Jag gillar verkligen Enskogen. Jag är glad att jag hittade den.

Påvägen tillbaka såg jag även två besynnerliga fåglar som jag inte sätt i Skåne, eller någonstans. Trodde det var gäss först men det visade sig vara en svan. Sångsvanen. Två stycken. Coolt. Jag funderar på att bli fågelskådare bara för att.

Okej.. den ser ut som en svan i vattnet men står dem mitt på en åker då blir man lite förvirrad. De kändes inte som att de hörde hemma här, de såg mer ut som om de var pågång att flyga långt men tänkte chilla på en åker en stund... och de är inte så vanliga i Skåne men väldigt vanliga i norrland, läste någonstans att de var finlands nationalfågel.
Nu har jag ont i fötterna. Promenerade ca 4 timmar igår. Pust.