obel

Ända sedan Björnes magasin har jag tyckt att Carl-Einar var drömkillen. En trollkarl, lite udda, lite spretig, lite stilig. Halvlångt, halvblont hår och skojfrisk. Jag vet att jag funderade på hur livet skulle vara när jag blev stor och vi hade blivit tillsammans.

Varje gång jag kände mig lite nere så där på morgonkvisten när livet känns lite grått och teet är lite kallt skulle han bara dra upp något ut sin något skeva gamla topphatt. Ett par färgglada blommor kanske? Då skulle jag le.
Om vi någonsin bråkade skulle han i vredesmod trolla bort sig själv och jag skulle säga "förlåt! kom tillbaka! jag vill inte att du ska försvinna! inte egentligen!"
Han har en skön Göteborgs dialekt.  Jag faller direkt.

Men nu bor han i Berlin. Med den här tjejen:
http://www.youtube.com/watch?v=zXaYqZAXg0Y&feature=related

... hur ska jag kunna tävla med det?

jag säger bara det här
http://www.youtube.com/watch?v=nnEDSBriVXk

Så det här är mitt förväl. Till dig Carl-Einar Häckner, jag vill ändå inte ha dig länge.