obel

I mitt förra inlägg blev jag sjukt peppad att skriva om kanske den bästa spelserie som gjorts nämligen *trumvirvel* Final Fantasy! Jag vet att det är gammal skåpmat men det är trots allt spel som format mig och mitt liv. Jag har ingen aning om inte hur många timmar jag lagt ner på de spelen och kanske det andra spelet som vinner den tävlingen är World of Warcraft. Jag var då barn av min tid och spelade nummer sju, åtta och nio.

 

Åh jag kommer ihåg första gången jag spelade sjuan, 3-grafiken var så underbart ny och spännande, tittar jag tillbaka på det nu var det ju kantigt och inte särskilt vackert, skaparna hade inte ens försökt ge dem fingrar. Trots det var Final Fantasy ett av de mest rörande och vackra spel jag någonsin spelat. När Aeris dör grät jag.

 

 

Sen kom åttan, med ännu finare grafik men då hade alla hoppat på den här trenden "3-D", jag blev inte särskilt imponerad av spelet, kanske för att efter sjuans genomslag i mitt liv hade jag byggt upp otroliga förväntningar på nästa spel. Jag tror inte ens att jag spelade klart till slutet.

 

Nian däremot, efter åttans magplask så var detta spel som en frisk vårvind, den lite "bulliga" designen som sjuan hade återinfördes i detta steampunkiga spel. Nian är tillsammans med sjuan de spel jag spelat igenom flest gånger... 2 gånger.. men jag spelar aldrig igenom spel så det är ganska mycket för mig.

 

År jag har även en favorit karaktär från alla spelen, och en karaktär jag inte gillar alls. Tifa står ju inte alls högt upp på min lista, hennes roll i spelet var bara lite, menlös. Men min absoluta favorit karaktär är, den lilla svart magikern från nian. Sötare svart magiker får man leta efter, inte för att det är så svårt då det finns en hel by med dem. Det var faktiskt ett tag jag ville ha en tatuering föreställandes honom. Men när jag var åtta ville jag har en tår under mitt öga så vissa saker är det bra att man växer ur.

 

 

Veckans spel är Child of Light som är ett vackert litet plattforms spel, hela spelet är som ett rörligt konstverk som man färdas igenom, flyger igenom faktiskt. En rolig liten detalj är att i bakgrunden kan man hela tiden ser saker som händer, jättar som går förbi i landet som heter Lemuria.

Man spelar prinsessan Aurora och historieberättandet är taget från ett västerländskt sagoramverk, bara i prologen kan jag dra paralleller mellan till Skönheten och odjuret, Törnrosa och Snövit. Aurora är ett hopplock av alla dessa prinsessor fast med ett stor svärd att puckla på monster med och förmågan att flyga.

Med sig har man en lite blå eldfluga som hjälper en i strider och ibland att lösa pussel. Man kan även som en andra spelare spela eldflugan, så man kan uppleva Auroras äventyr med en medspelare.

Jag gillar verkligen den här trenden med att spelen ska se handmålade ut (eller faktiskt vara handmålade) det känns verkligen som att spelen börjar nå en helt ny nivå. Spelet är vackert, stillsamt och striderna har samma makliga takt som jag mest känner igen från serien Final Fantasy. Historier kanske inte är revolutionerande men miljöerna och tempot i spelet är skönt.

 

 

Det var kanske för ett år sedan som jag bad en av mina käraste vänner om musik, då jag vet att hon har god smak öppnar hon mina ögon för Sopor Aeternus. Hon drog paralleller mellan den här sångerskan och rollspelet Vampire the Masquerade. När man tittar tillbaka på det så var det faktiskt Vampire The Masquerade som först fick mig att öppna mina ögon för rollspelens underbara värld. En värd som nu tyvärr ligger i träda. Det gjordes även ett dator spel för en herrans år sedan som baserades på rollspelet. Som mina kära Troika Games var skyldiga till. Spelet var fyllt av buggar som deras spel alltid är men tack och lov fanns det entusiaster som fixade patcher relativt snabbt. Annars var spelet rikigt bra, tyvärr var det spelet det sista de gjorde innan spelföetaget fick lägga ner.