obel

Julafton, alltid lita ångestframkallande. Denna jul firade jag med svärföräldrarna i Stockholm. En liten stund innan jag drog iväg för att se på skräckfilmer med jultema. Med bästa vännen som även han är anti julafton.

Men en bra sak hände, medans jag satt och väntade på julmaten och pojken min var inne i det hemliga julklapps rummet där man slår in och hittar på julrim så hittade jag en seriebok som jag bara älskade. Sträckläste den och innan maten var klar hade jag läst ut den. Ur djupen ropar jag till dig var dens namn utgiven av Galago och skiven och tecknad av serietecknaren Benjamin Stengård.

 

 

Den här boken är onekligen en av de bästa jag läst i serie väg, det är berättelser om diskbänks realist med en regäl sked och skäck och mardrömmar.

Först när jag tog upp den så hade jag inte någon uppfattning alls om vad  det var för seriebok jag höll i mina händer därför blev jag klart överumplad av hur första berättelsen slutade, den slutade i en mardröm som man inte kan vakna upp ur. Mysrysningar.

Berättar stilen är något lågmäld och fylls av ett större mer sugande känsla av obehag. Läs den och följ med Benjamin i hans seriefigurers privata infernon.

När jag mår dåligt ägnar jag mig på excessiva självdestruktivia tendenser

så därför har jag skaffat alla twilight saga filmerna.