obel

 

I sommarens heta omfamning har jag läst mitt första litterära verk för i sommar, förhoppningsvis lär det bli fler innan sommaren löper mot sitt slut. Här ska jag försöka mig på en recension av den senaste boken jag läst, bokens namn är Vril - eller den kommande rasen skriven av Edwars George earle Bulwer-Lytton och nyutgiven av Vertigo som är ett ascoolt förlag.

Boken ifråga utspelar sig under 1800-talet och handlar om en man som genom slump upptäcker en ras under jorden vars samhällsuppbyggnad enligt författaren är mer utvecklad än vår. Boken kretsar runt en person som utforskar rasens historia, samhälle och allmänna filosofi. Det är bokens tema, utforskandet av den så länge undan skymda rasen och den märkliga vrilkraften som de använder.

Enligt vertigo så marknadsförs den som en skäckklassiker men förutom de allra sista sidorna då ( om du spoila din upplevelse av boken sluta läs nu) han inser att han inte bara är en gäst utan även fånge och rasen men hjälp av sin vril kraft kan med lätthet avsluta hans liv.
Det är då en skräckhistoria men det som gör mig verkligt mörkrädd är dåtidens syn på kvinnan  och kvinnan i det här perfekta samhället och trots författarens välmening.  Så med det i bakfickan låt mig berätta hur kvinnan detta idial samhälle beskrivs.
Kvinnan (eller Gy-ei som är benämningen) är fysiskt starkare än männen mer kunniga när de använder vril kraften och de får välja sin egen man, som på 18hundra talet verkar vara en revolutionerande tanke. Nu måste jag nog ta ett utdrag från boken så ni närmare kan förstå vad jag menar:

 

• Varje An (mannen) har sina egna tidsfördriv, sina egna vanor, sina egna nöjen, och vilka dessa än må vara kräver han ett löfte om att utöva dem helhjärtat och fullt ut. Detta lovar kvinnan villigt för att få den hon åtrår; och eftersom ett karaktärsdrag hos detta säregna folk är en outtalad dyrkan av sanningen, så att inte ens den mest lättsinniga Gy brytar mot detta löfte som hon en gång avgivit, är en Gy-ei den mest älskvärda förbindliga och undergivna hustor jag sett ens i det lyckligaste hushåll ovan jord göra. Vril-ya har en aforism som lyder "när en Gy älskar är lydnaden hennes njutning."

Hurra.
Finns otaliga sådana här exempel som man kan finna i boken, men det var den här jag skrattade högst till.Men det är klart, man ska bara damma av sina 1800-tals glasögon och försöka se världen ur dessa. Men en eloge till översättningen som även om den är en nyöversättning känns gammalmodig och tar en tillbaka till en tid utan mobiltelefoner och andra nymodigheter av våran tid
Jag som gammal Jules Verne fantast var glad över att få ta del av den här litteraturen och rekomenderar den varmt till likasinnade