obel

 

En bok, nja snarare en bokserie som jag önskat mig i många år är Gormenghast serien skriven av Mervyn Peake. Men varje gång jag har varit i närheten av den så har den antagligen varit utlånad på bibliotek eller så har jag varit tvungen att beställa in den till bokhandlar jag aldrig kommit tillbaka till på grund av mitt ormkringflackande liv. Jag vet att jag höll första boken i min hand under en vecka men sen försvann den. Böckerna är:

    1946 - Titus tronföljaren (Titus Groan)
    1950 - Slottet Gormenghast (Gormenghast)
    1959 - Titus rymlingen (Titus Alone)

Men jag kommer fortfarande ihåg beskrivningen av det väldiga slottet och människorna som sakta men säkert genom generationer blev en del av slottet, vet inte hur långt jag kom i boken, men det lämnade en smak efter mer. Nu är det några år sedan jag såg den brittiska miniserien som gick på tv, kanske tio år sedan, men jag har för mig att den var vacker, fantasieggande och spännande. Min uppfattning kanske är en aning förlegad men jag tror den skulle stämma än idag.

Men jag har bestämt mig för att inte se om den förren jag läst böckerna.

 

 

 

 

När jag var liten, runt åtta år gammal så hade de flesta i min klass börjat läsa men ja hade större svårigheter, man försökte hjälpa mig men alldeles snart hamnade jag i den klassen som hade svårigheter för det ena eller det andra. Det fanns fina ord för dessa klasser men alla barn visste vilken klass man hamnat i, den klassen för dumma elever.
Trots alla mina försök hade jag otroligt svårt att komma in i min mors böcker som stod i ett bibliotek, nyckeln till dem var mig förlorad. Så sommaren 1994 så lånade jag böcker för pinsamt små barn och och plöjde mig igenom, en bok i taget. Det gjorde nog egentligen inte någon skillnad men i slutet fick jag en bok för att jag läst tillräckligt mycket böcker och jag väljer Trollkarlen från övärlden av Ursula K. Le Guin trots att den är uppenbart för svår för mig som åttaåring. Men jag var inte någon för att sätta ribban lågt. Det tog lång tid, många Wahlströms röda ryggar senare med lite lättlästa böcker så kunde jag äntligen sätta mig ner och obehindrat läsa boken som var det slutgiltiga målet och samtidigt en portal in till fantastiska böcker.

Detta är helt enkelt ett hyllningsinlägg till den första författare som fick mig att verkligen känna kärlek för en bok och speciellt boken i sig själv
Övärlden är en plats där magi finns och verkar, vindmagiker kan hjälpa skeppen på traven ut bland öarna och skördarna kan gro lättare med lite hjälp från en magiker. De är nyttogörare men all magi har ett pris, magin man tar tar man från någonting annat. Vår unga hjälte har kraften i sig, men ungdomens nycker och att inte visa respekt för sin kraft visar sig har ett stort pris som han lär sig när han kommer till magiskolan.

 

Det där är förstås bara första boken, de andra fattade jag aldrig tycke för när jag var en liten flicka men har kommit till att uppskatta på senare dar, här är en lista på alla böcker i romansviten och åren de kom ut, hämtat från wikipedia:

    1968 – Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea)
    1970 – Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan)
    1972 – Den yttersta stranden (The Farthest Shore)
    1990 – Tehanu (Tehanu)
    2001 – Berättelser från Övärlden (Tales from Earthsea)
    2001 – Burna av en annan vind (The Other Wind)
 
Sen gjordes det även en serie för några år sedan, jag tänker verken skriva något som denna för den är fruktansvärt dåligt, inte häller kommer jag länka till den. Men jag tänker länka till det öppna brevet som författaren skrev efter all kritik som hon personligen fått efter att serien kommit ut: Earthsea Miniseries där hon påminner om att böckerna alltid kommer finnas i din bokhylla

 

Men en annan filmatisering har gjorts, som sonen till Hayao Miyazaki (mannen baken Min granne totoro och Spirited away) och det är de senare böckerna tredje och fjärde som tas upp i filmen, Det är en söt film, inget uppseendeväckande men mysig. Kan rekomendera den om man gillar Miyazaki den äldres filmer... och övärlden.

 

En guilty pleasure just när är paj, ser om serien Pushing Daisies som bland annat utspelar sig i en paj-resturang. Usch vissa serier är verkligen så underskattade, detta är ett litet gimmande guldkorn, jag gillar speciellt hur det lyckas kombinera så många pastellfärger med död.

Sen så finns det ju även lite dåligare saker med den som min vän påpekade, tillexempel de förlegade könsrollerna som gör att serien inte riktigt känns tovärdig men mackar 50-tals klänningarna väldigt bra.

 

Min underbara vän Billie Stangertz har ritat denna bild åt mig angående att jag var så ledsen över att jag inte hade råd att köpa någon zombiebild från Sf-mässan som jag ska gå på imorgon. Förlaget Apart kommer och ritar bilder mot betalning, men, vem behöver dem när man har så talangfulla vänner?

 

 

I Skåne är det vår, inte vinter och jag googlar bilder på älvor - och blommer. Jag tror det är något slags gentetiskt arv från min mormor, jag gillar inte ens älvor. Jag tycker egentligen älvor är fjantiga, blommer med. Men jag kan inte sluta. Det finns hur många som hälst. 

 

Ja, jag uppdatarade faktiskt min blogg med våriga snödroppar... och älvor.

 

 

 

 

 

Förra veckan var jag i valet eller kvalet om hurvida jag skulle köpa Fabel III, några klick ifrån köpet så säger min vän (eller bästa ovän) att jag borde spela Terraria med honom, inte så farligt. Jag menar, Fabel är riktigt tråkigt, tråkiga uppdrag, man springar runt i en ganska fin värd men, konceptet håller inte riktigt hela vägen, det är lite för långtråkigt och inte så nyanserande. Man tröttnar på det.

Det var exakt därför jag vill ha det, jag ville ha ett litet mysigt förstöelse spel att mysa till, inte något som man fastnar vid. Den här trailern är bäst oxå: Höna?

 

Måste jag säga att Terraria är extremt beroendeframkallande? Jag har nu byggt ett hus, jag kommer dock göra om det lite... ingen vill bo där för att jag har byggt vissa delar av demonsten, dmonerna är coola men... jag vill att mina små medborgare ska vilja bo där.

 

   

   

   

 

Mitt hus insperarade mig att tänka på andra onda hus, tillexempel ett annat spel kallat Scratches som är ett peka klicka spel, i spelets bokhylla finns det referenser både till Lovecraft samt till Myst. Väldigt välskrivet spel och inte alls lika uppskattat som det borde vara.

Skaparen av det här spelet håller även på med ett annat spel just nu, The Asylum, som finansieras av kickstarter, något att se fram emot då den här killen kan ina saker, han kan få dig att bli rädd.

 

I väntan på att Dr Who säsongen ska forsätta fördriver jag tiden med Torchwood, jag har förut varit väldigt misstänksam mot serien, bara sätt fragment av den men det jag har sätt har inte imponerat på mig nämnvärt. Men jag besämde mig efter frasen "My fandom doesn't need photoshop" för att ge det ett försök och tack och lov för att jag gjorde, vilken liten godsak den här serien är.
Lite mörkare, lite hårdare och lite sexigare. Precis som jag gillar det.

 

Neil. För några år senad träffade min vän honom på en filmvisning i Lund. Hon var så till sig att hon inte kunde få fram ett ord.
Stardust tror jag filmen var. Inte något av hans bästa. Men ändå.

Första mötet var nog Goda omen i mina unga år. Sedan har man hört hans namn lite då och då, folk som viskar hans namn lite med förundran. Eller alla de gånger man hör "Va, har du inte läst Neil Gaiman??" Jag var så trött på att höra det. Jag var även trött på att höra "Va, har du inte läst Sandman??"
Så jag läste honom. Jag läste Sandman. Jag läste allt annat. Såg filmerna. Jag är en sådan person som nu frågar "Va, har du inte sätt Mirrormask??" Usch. Jag har blivit en sådan människa.

Först av allt. Sandman. Varje serietidning är ett litet konstverk i sig med sina olika teckningstilar. Varje del har en stor portion världsomvävlande klockrena saker. Språkligt är det ett mästerverk. Sandman kommer att berika ditt liv om det inte redan gjort det.
För att inte tala om om att döden gestaltas av en cool gothar flicka ^^

Drömmen och Döden matar duvor

Nästa stopp; Neverwhere. Jag tog mig aldrig igenom boken men ett ex till mig ville verkligen att jag skule uppleva den så han köpte serien till mig. Så jag lästa serien. Den är ju inte helt galet bra men underhållande och väldigt vacker. (kanske var dåligt att börja med sandman, satte ribban ganska så högt) Huvudrollsinehavaren heter Door, eller så är det någon ointressant kille, men men.
Finns även som tv serie.

 

Åh min lycka när jag fick reda på att samma personer som skapade Masters of Horror som jag plöjde igenom för några år sedan även skapade en till serie som kallades Masters of Science Fiction med sex fristånde avsnitt, presenterade av självaste Stephen Hawking ;)

 

Det är tyvärr väldigt få avsnitt och alla skulle jag inte säga är jätte bra men det fanns några guldkorn. Jag tyckte till exempel att avsnittet "The Discarded" som jag älskade. Stämningen - musiken och kristallklonerna med mossa och alla missfoster. Sen den tryckande känslan av att alt kommer gå och helvete. Det tog jag till mitt hjärta.

 

Jag har spenderat de senaste två dagarna hos en vän medans jag genomlidit fruktansvärda mens smärtor och gräsliga Disney uppföljare, det senare var sjävförvållat.

Lidandet toppas av den här fotografen som visar prinsessorna ur en lite annat ljus
http://www.thomasczarnecki.com/from-enchantment-to-down.html

 

och kvällen avslutas med musik dagen till ära

En riktigt bra sak med vänner är goda rekomendationer av serier. "Lost girl" är en sådan som föll i mitt knä för några dagar sen.

Lite Buffy, lite True blood och lite Charmed. Kvinnor, sex och magi alltså. Jag kommer på mig själv att sitta och mysa till den om och om igen. Lite av en guilty pleasure men en underbar sådan. Kanada, ni har gjort det igen.

 

Den här filmen är gratis att se på internet och en av de bästa dokumentärfilmerna som jag såg förra året. Jag såg många dokumentärfilmer om miljö och det här var den enda som gav mig viljan att kämpa för det jag tror på tillbaka. Många skulle nog inte hålla med mig då den är radikal men se den och bedöm själva.