obel

Jag har aldrig tyckt om Strindberg, ord jag tänker på när jag tänker på Strindberg är; uppblåst kvinnohatare. Att läsa hans böcker är som att bråka med ett gammalt ex, jag hittar fel i varenda mening så jag kan styrka mitt eget förakt.

Det är antagligen jag som är lite trångsynt, kanske borde jag ge det en chans någon gång, eller så kanske jag kan titta på den här gamla klassiker där Strindberg faktiskt får mitt hjärta att smälta: Strindberg and helium

 

Jag har gått ner mig i många träsk, mudträsket och wowträsket för att bara nämna två av dem. Nu har jag funnit ett till, eller kanske inte funnit snarare halkat ner, igen. Det är de här jädra textbaserade webbläsarspelen som har tagit klorna i mig och börjat att långsamt dra mig ner.
Det började så oskyldigt med en anekdot om ett webbspel jag för länge sedan spelade. Warriors2. Inte något märkvärdigt men då jag några dagar senare satt framför datorn och upplevde lite tristess så tänkte jag att jag skulle se om det fortfarande fanns kvar där ute på webben. Oh ja, det fanns det. Alla mysiga minnen kom tillbaka, man kan inte spela mer en en gång per dag, i mysiga 15 minuters pass, dock måste man betala då test månaden har tagit slut. Detta är jag inte lika pigg på. Även om skaparen verkar störtskön och jag känner verkligen att jag vill ge mina penningar till mysiga, kreativa initiativ.

 

Sen kommer min vän, den onda lilla rödhättan och säger, jag spelade ett sådant spel för några år sedan... rätt vad det är sitter han där och läser högläsning och vips så har jag skaffat mig en karaktär. Det gick för snabbt.
Storyn är jätte fin, men blir utkastad på en ö, målet är att stoppa (döda?) osannolikhetsmaskinen. Medans man är övervakad av små kamoror som sprutar ut pengar om man har varit duktig. Jag skulle säga att atoryn är som Hunger Games blandat med Liftarens gide till galaxen. Men man kan spela var fjärde timme istället för en gång per dag, och det är riktigt bra text samt att striderna med öns monster har en strategi del som tar ganska lång tid. Plus att det är gratis. Visst man kan köpa till saker men det är som oftast med dessa spelen så att det mer betalar serverkostnaden och går till skaparens ficka. Iallfall de riktigt bra spelen.

 

Utdraget är från min nordiska familjebok som jag hade turen att fiska upp ur en soptunna för ett år sedan, ja hela uppslagsverket utom då nummer åtta som jag fortfarnde letar efter.

 

Jag tyckte att citatet passade bra då det skrevs mitt under industrialismens höjdpunkt och det är där mitt senaste spel, Fable III, utspelar sig, fast i en fantastisk värld av magi och talande trädgårdstomtar. Ja helt enkelt de har korsat steampunk med fantasy, precis som det helt underbara spelet Arcanum gjorde i början på 2000-talet.

 

Men det här inlägget handlar inte om hur bra spelet Fable är utan hur bar idén på Fable är. För när det väl kommer till kritan gör det tredje spelet samma sak som de föregående två. Lämnar mig med en känsla av att att ha spenderat min tid på något som inte gett mig tillräckligt mycket. Spelet är inte så bra och djupt som de hade kunnat vara, det är kort och innehållslöst. Synd.

 

Jag önskar att man kunde göra allt.

Helgen är full av underbara roliga saker att göra, mjöd och medeltidsefterträff på vikingatidskrogen Aifur med många goda vänner vid min sida och mina vackra viingatidskläder. För att inte tala om zombie walken på lördagen med en efterfest på nörd klubben Syntax Error där man kan dansa till tv-spels musik (i zombie kläder!) tills man kommer hem utmattad och glad. Då har jag inte ens nämt  miljödemonstrationerna.

Sen är det filmfestivalen. Monsters of film, kommer vara i helgen och när jag försökte reda ut alla planer och hur jag skullle få plats med allt frågar min vän mig den här enkla frågan:

 

H: Kära vännen, vad vill du helst av allt göra en lördag? Festa eller sitta i en biosalong med vänner.

Valet var inte så svårt. Visst hade det varit roligt med återträff efter medeltidsveckan. Eller tv-spels dans. Men inget slår 6 stycken skräckfilmer på raken, hade jag bara kunnat och haft pengar hade jag sätt fler.

Det är även en festival jag väldigt gärna vill stödja, efter det att jag flyttade från Skåne saknade jag verkligen Fantastisk filmfestival som håller till i Lund nu på hösten. Jag älskar verkligen initiativet till en filfestival i Stockholm som koncetrerar sig på skäck och jag är underbart glad över att de växt så mycket på bara ett år.

 

På fredagen får jag avnjuta:

På lördagen:

 

 

 

 

Nu till hösten går jag igenom min gamla ritual att sitta och dregla över strumpor på Sockdreams, denna sida som får en flicka som mig att bli helt knäsvag. Jag vet att jag har skrivit om den här sidan för flera år sedan och sen dess har jag faktiskt gjort en beställning, dock så är det bara tre av dessa par som forfarande är hela nog att gå i nu efter två år så det börjar bli läge att skaffa sig ett nytt litet lager. Ett av dem är det här paret som är det bekvämaste och i särklass mest hållbara paret strumpor jag stött på.

Jag brukar ha problem att hitta strumpor som är tillräckligt långa för mina ben här i Svergie, inte för att jag är särskilt lång men i förhållande till min kropp har jag bara för långa ben..

 

Jag tänker skriva ut min lilla önskelista här så att jag inte glömmer

 

 

 

 

 

 

Aj, det gör ont att må sämre än glad

De senaste veckorna har jag suttit med näsan nere i en bok som jag först fick av en vän för kanske ett och ett halvt år sedan, men sedan har den bara legat bortglömd i min bokhylla. Tills jag för några veckor sedan bestämde mig för att i sensommaren åka ut till landstället och snappade åt mig första bästa olästa boken i bokhyllan på väg ut genom dörren. Boken var Oryx och Crake av Margeret Atwood. Boken utspelar sig i ett dystopiskt framtids samhälle och dess undergång. Lite svårt att komma in i det första kapitlet men efter det så var jag fast.

 

 

Tack och lov var det precis en liten fågel som precis viskade i mitt öra att det står några böcker i svärföräldrarnas bokhylla som Margeret Atwood skrivit, man kanske ska ge dessa en chans i väntan på sista delen.

 

 

Och nu analkas årets stora högtid med stormsteg och jag sätter min ner och gör lite sista minutens vävning, för att göra detta jag går igenom några av mina gamla länkar, jag vet precis vilka sidor jag vill ha och de har varit lite trixiga att hitta, speciellt som att det var närmare 9 månader sedan jag vävde. Helt enlekt så lägger jag upp dem här så jag kan hålla lite koll på dem tills framtiden:

• http://www.spangmurs.se/

- här är en jättebra nybörjarsida med massvis utav bra och enkla mönster samt en stor länksamling. Sidan behandlar inte bara brickband utan nålbindning och växtfärgning samt mycket, mycket mer.

• http://www.steinmaus.de/Mittelalter/weben/muster/schnurbindung/

- det här är en väldigt lätt manövrerad sida med många snygga mönster, de är även på tyska så här kan google translate vara din vän. Dett är nog min favorit bland de tre.

• http://www.b-oberholz.de/editor/index.php

- har ni vekligen slut på ideer? ja då har vi den här sidan med sina hundratals mönster vara till hjälp. Kruxet är att det är kanske är tio stycken som faktiskt är väldigt fina och genomtänkta. Men om man verkligen vill spendera några dagar i frustration med att väva nakna brudar så finns det även mönster för detta på den här sidan!

Så för någon vecka sedan eller så var jag hemma hos en god vän som ställde frågan;

 

"Tycker du om att bränna upp saker?"

 

Lite osäkert svarar jag "Jaa.. kanske det" och rätt vad det är så ger han mig en handkontroll till tv-spelet Wii och sen är det kört, fem timmar senare sitter jag där.. framför spelet och... bränner saker.

Spelet heter Little Inferno och utspelar sig framför en brasa, en brasa där du bränner saker, sen får mer pengar, så du kan köpa fler saker... att bränna i din brasa. Umderbart. 

Jag som hade en massa spänningar i min kropp just då fann just det här spelet väldigt förlösande.

 

 

Jag har funderat lite på användarnamn den senaste tiden, mitt namn som jag avänder på internet och har gjort lite till och ifrån sen jag var fjorton, förutom tidigare namn som jag kanske inte är lika stolt över: miss_draco och natt_troll, båda påkomna innan fjortonårs ålder vill jag påminna om ;) Namnet Obel är lite problematiskt dock, det är ett populärt användarnamn så det finns ett par variationer som jag använder mig av. För att inte tala om artisten Agnes Obel som faktiskt är en väldigt talangfull singer and songwriter. Lite för rent ljud i hennes musik för min smak, gillar när det är lite smutsigare, lite mer expimetellt. Förfinigar känns ofta lite som slöseri men jag antar att människor alltid försöker sträva efter någon slags perfektion utan att inse att det ofta är det inperfekta som gör det vackert.

 

 

Obel var någos som inte var så tydligt, samtidigt som det är ett hemligt litet medelande i namnet och jag älskar då när saker har mer än en bottnar, när lådor har fler lådor i sig. Som kinderägg eller ruska dockor. Namnet anspelar på en låt av favoritartisten som spelades om och om igen på min bandspelare när jag var en ung flicka, skivan Post av Björk. Namnet är faktiskt lite mer av en fri tolkning från min sida på låten som jag kände indetiferade mig som person och kanske i viss grad formade mig i mina unga år.  

 

Jag fick faktiskt chansen att se henne sommaren 2012 på festivalen Music and Arts på skeppholmen, stod på ett dåligt ställe där folk inte riktigt hade lyssnat på henne tidigare och faktiskt sa saker som "hm, jag förstår faktiskt inte varför hon har fårr så mycket uppmärsamhet, det här var ju inte så bra" nä, jag borda ha stått lite längre fram med de fanatiska fansen känner jag. Eller det kände jag medans tårar rann ner för min kind under låten Possibly Maybe. På denna festivalen så använde hon även en sjungade tesla coil vilket är ascoolt

 

På senare år har hon kanske inte haft en lika stor roll i mitt liv men hon är fortfarande ett återkommande element i mitt liv, jag kan fortfarande höra henne sjunga vissa textrader för mig i mitt huvud då jag relaterar till andra människor i min omgiving och mig själv, eller då det bara är tyst runt omkring mig. Hon har varit en tröst i mitt liv och en insperation. Därav denna detta lilla hyllnings brev till henne.

Jag kommer ihåg när den här sidan först poppade upp, kommer ihåg att jag tyckte det var ett jätte bra intiativ men det var nu några år sedan och jag är kanske inte alls lite entusiastisk numera, men folk bör påminnas om att den finns till, för det är fotfarande en fin tanke...

 

 

Har för några år sedan fastnat för en sida kallad Filmtipset, att betygsätta sina filmer och sedan se statestik på hur många filmer jag har sätt är fint, känns som att man chekar av dem. (bara några miljoner kvar)
Är snart uppe i 2500, undrar hur många timmar det är av mitt liv..
Man kan även se vilka regissörer som har fått högst betyg (Edward D Wood Jr !!) och mina vänners senaste betyg tilltalar den del av mig som är så svag för statestik.
En rolig sak är att sidan har svårt att placera mig i något normalt fack och ofta reagerar faktiskt folk på min filmsmak, nej, de säger inte några snälla saker om den.

 

 "Det är både möjligt och nödvändigt att samtidigt som man uppskattar media,
ser kritiskt på deras mer problematiska aspekter"

 

Jag älskar den här kvinnan, håller kanske inte alltid med i det hon säger, men det hennes analyser och slutsatser får mig ofta att skatta högt av träffsäkerheten. Jag är glad att det finns någon som henne som samlar de spretiga tankar som man har om sina favoritböcker och serier och buntar ihop dem till en lite rektangel som man kan titta på i lugn och ro när man sitter och äter frukost.

Hennes senaste projekt handlar om kvinnor i dator och videospel, ett projekt som är väl underbyggdt och finansierat av kickstarter. Första avsnittet kom ut för några dagar sedan och inte nog med det så har hon skakat om internetet lite och skapat en diskussion kring kvinnor och hur de protesteras i spelvälden. Det här är bara första videon av många i denna seie och jag ser med spänd förväntan emot nästa.

 

Tyvärr har hon efter att utlyst detta projekt fått utså en del trakasserier på internet från vad jag antar är manliga spelare. Helt galet. Men inte helt förvånande. Inte med tanke på vad jag själv som nörd och kvinna har fått utstå genom alla år.

 

Så kolla in hennes sida och klicka på länkarna, det ända som är ledsamt med dem är att det inte finns fler:

 

 

En bok, nja snarare en bokserie som jag önskat mig i många år är Gormenghast serien skriven av Mervyn Peake. Men varje gång jag har varit i närheten av den så har den antagligen varit utlånad på bibliotek eller så har jag varit tvungen att beställa in den till bokhandlar jag aldrig kommit tillbaka till på grund av mitt ormkringflackande liv. Jag vet att jag höll första boken i min hand under en vecka men sen försvann den. Böckerna är:

    1946 - Titus tronföljaren (Titus Groan)
    1950 - Slottet Gormenghast (Gormenghast)
    1959 - Titus rymlingen (Titus Alone)

Men jag kommer fortfarande ihåg beskrivningen av det väldiga slottet och människorna som sakta men säkert genom generationer blev en del av slottet, vet inte hur långt jag kom i boken, men det lämnade en smak efter mer. Nu är det några år sedan jag såg den brittiska miniserien som gick på tv, kanske tio år sedan, men jag har för mig att den var vacker, fantasieggande och spännande. Min uppfattning kanske är en aning förlegad men jag tror den skulle stämma än idag.

Men jag har bestämt mig för att inte se om den förren jag läst böckerna.

 

 

 

 

Jag har alltid älskat rymden, planeterna i vårt solsytem och den ändlösa rymden. Jag tror jag vigde min första hemsida åt vårt solsytem, den är nog för alltid försvunnen i cyberymden men var väldigt vacker, väldigt poetisk. Tror att jag hade någon sorts livskris just då som kallades tonår.

Min favoritplanet av dem alla var Jupiter, mycket coolare än Saturnus, jupiter har oxå ringar så det så.

Men, Pluto, stackars Pluto som inte längre får vara en planet nu när de har hittat större och bättre planeter än denna himlakropp. Det är orättvis, ja nästan mobbing. Jag gillade Pluto, visste ni att förra veckan, den 13 mars var firandet av Pluto som planet?

Det ska minsann firas nästa år. Minsann.

 

Så vem är ansvarig? Jo. Den här killen, som skyller ifrån sig. Jag säger som Sheldon

 

Men, Pluto, jag är inte häller en planet, det är okej...

 

När jag var liten, runt åtta år gammal så hade de flesta i min klass börjat läsa men ja hade större svårigheter, man försökte hjälpa mig men alldeles snart hamnade jag i den klassen som hade svårigheter för det ena eller det andra. Det fanns fina ord för dessa klasser men alla barn visste vilken klass man hamnat i, den klassen för dumma elever.
Trots alla mina försök hade jag otroligt svårt att komma in i min mors böcker som stod i ett bibliotek, nyckeln till dem var mig förlorad. Så sommaren 1994 så lånade jag böcker för pinsamt små barn och och plöjde mig igenom, en bok i taget. Det gjorde nog egentligen inte någon skillnad men i slutet fick jag en bok för att jag läst tillräckligt mycket böcker och jag väljer Trollkarlen från övärlden av Ursula K. Le Guin trots att den är uppenbart för svår för mig som åttaåring. Men jag var inte någon för att sätta ribban lågt. Det tog lång tid, många Wahlströms röda ryggar senare med lite lättlästa böcker så kunde jag äntligen sätta mig ner och obehindrat läsa boken som var det slutgiltiga målet och samtidigt en portal in till fantastiska böcker.

Detta är helt enkelt ett hyllningsinlägg till den första författare som fick mig att verkligen känna kärlek för en bok och speciellt boken i sig själv
Övärlden är en plats där magi finns och verkar, vindmagiker kan hjälpa skeppen på traven ut bland öarna och skördarna kan gro lättare med lite hjälp från en magiker. De är nyttogörare men all magi har ett pris, magin man tar tar man från någonting annat. Vår unga hjälte har kraften i sig, men ungdomens nycker och att inte visa respekt för sin kraft visar sig har ett stort pris som han lär sig när han kommer till magiskolan.

 

Det där är förstås bara första boken, de andra fattade jag aldrig tycke för när jag var en liten flicka men har kommit till att uppskatta på senare dar, här är en lista på alla böcker i romansviten och åren de kom ut, hämtat från wikipedia:

    1968 – Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea)
    1970 – Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan)
    1972 – Den yttersta stranden (The Farthest Shore)
    1990 – Tehanu (Tehanu)
    2001 – Berättelser från Övärlden (Tales from Earthsea)
    2001 – Burna av en annan vind (The Other Wind)
 
Sen gjordes det även en serie för några år sedan, jag tänker verken skriva något som denna för den är fruktansvärt dåligt, inte häller kommer jag länka till den. Men jag tänker länka till det öppna brevet som författaren skrev efter all kritik som hon personligen fått efter att serien kommit ut: Earthsea Miniseries där hon påminner om att böckerna alltid kommer finnas i din bokhylla

 

Men en annan filmatisering har gjorts, som sonen till Hayao Miyazaki (mannen baken Min granne totoro och Spirited away) och det är de senare böckerna tredje och fjärde som tas upp i filmen, Det är en söt film, inget uppseendeväckande men mysig. Kan rekomendera den om man gillar Miyazaki den äldres filmer... och övärlden.